Om dödligheten i corona-pandemin i Sverige – regeringen och myndigheterna togs på sängen

News55

Annons

Annons

Jag läste på News55 med förundran om statsepidemiolog Tegnells förklaringar till varför antalet döda i COVID-19 är så många fler i Sverige jämfört med bland annat våra grannländer. Till råga på allt så låg Sverige innan påskhelgen på topp 10- listan bland världens länder över antalet döda i relation till invånarantalet.

Tegnells utsagor är i realiteten till stor del ursäkter, bland annat så skulle våra svenska register vara så mycket bättre än andra länders. Men särskilt när det gäller Finland och Norge så har de länderna minst lika bra om inte bättre register än Sverige, rapportering med mera än vad vi har i Sverige.

Tvärt om så tror jag mig veta, eftersom jag har flera kollegor i grannländerna, att de siffror grannländerna rapporterar till exempel under helger är mer korrekta än de som rapporteras i Sverige, som har en eftersläpning och under helger med en betydande underrapportering.

Det stora problemet med Sverige och corona-bekämpandet är nog helt annat än eventuella skillnader i register eller skillnader i tidsaspekter avseende spridning av virus. Till skillnad från Sverige såg våra grannländer, särskilt Finland, vad som var på väg. Till exempel tillsatte den unga statsministern Sanna Marin i Finland en koordinationsgrupp direkt under sig redan i januari som började planera för vad som kunde komma. I gruppen, kallad Covid-19 gruppen, ingick och ingår, respektive samarbetar med, ledande politiker, ämbetsmän och medicinsk expertis.

I Sverige i januari skedde förhållandevis lite om något alls. Tegnell och FHM trodde först, i bjärt kontrast mot till exempel Björn Olsen och Pasi Penttinen, EU:s smittskyddsorgan, WHO med flera, att viruset (SARS-CoV-19) skulle stanna i Kina och hävdade efterhand att Sverige kunde få ”enstaka fall”, och ända till de sista dagarna av februari hette det att risken för samhällssmitta var ”mycket liten” trots larmrapporter från flera håll även i Europa och USA.

I USA såg forskare katastrofen närma sig, och redan i januari varnade forskare för en synnerligen svår situation om man inte planerade för och tillämpade uttalad social distansering med bland annat stängda skolor, men tyvärr kunde de inte få regering och delstater att inse det allvarliga i vad som var på väg.

Och åter till Sverige, jag satte kaffet i halsen när Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i Svenska Dagbladet så sent som i februari sade att ”Coronaviruset kommer inte att spridas i svenska samhället under nuvarande omständigheter”. Detta uttalande i linje med Tegnells och myndighetens tro om mycket liten risk för samhällssmitta i Sverige ända till de sista dagarna av februari var FHM:s första katastrofala och fullständigt obegripliga misstag.

Sedan, när folk började återvända till Sverige efter skolloven i månadsskiftet februari-mars hävdade Tegnell och FHM att risken för att återvändare från de italienska Alperna och andra områden med känd smitta inte skulle smitta andra såvida de inte var sjuka och hade symtom, och dessutom att barn inte skulle smitta andra (!) trots att inga sådana belägg fanns utan tvärtom starka indikationer på raka motsatsen.

Jag och andra tillskrev myndigheten, och de svar jag fick var av karaktären god-dag-yxskaft. Väldigt många rekommenderade karantän för dessa återvändare, men FHM med Tegnell och Carlson menade att det inte alls behövdes, och dessutom hånade de forskarna som förordade karantän (kallades ”självutnämnda experter”).

Faktiskt rekommenderade flera skolor och till och med kommuner karantän trots att FHM gnällde och kritiserade dem. Detta var Tegnells och FHM:s andra riktigt stora felbedömning. FHM:S agerandet ledde bland annat till att 2000 forskare tillskrev regeringen om nödvändigheten av en rådgivande expertgrupp direkt under regeringen. Men inget hände.

Enligt Tegnell skulle sedan antalet smittade i Sverige ”toppa på fredag” i början av mars. Så blev inte fallet. Då sade Tegnell att Sverige skulle ”toppa måndag eller tisdag”. Men så skedde inte heller. Paniken bröt ut i flera myndigheter och inte minst i regeringskansliet.

Presskonferenserna kom att avlösa varandra. Man var helt enkelt inte tillräckligt beredd på det som skedde i rasande fart, och risken för smitta i samhället blev plötsligt ”mycket stor” från att cirka veckan innan bedömts som vara mycket liten.

I jämförelse med grannländerna fortsatte det svenska velandet och senfärdigheten. När andra europeiska länder beslutat om social distansering där max 10, 5 eller 2(!) personer skulle kunna få mötas trodde regeringen och FHM att 500 var en OK siffra, senare ändrad till 50, för att inte tala om skolstängningar där till exempel i Finland undervisning och förskola fortsatte för de barn med föräldrar i nyckelyrken som sjukvården och polisen, medan i Sverige skolministern ojade sig hur en sådan fråga skulle kunna lösas.

Ett annat problem är FHM:s förhållande till nya forskningsresultat. Man kan tolka resultat som ”best possibe scenario” å ena sidan, och ”worst case” å den andra. FHM tenderar att hamna på det förra. Till exempel har några få studier av personer som inte utvecklat svår COVID-19 visat att virusmängden minskar ungefär efter en vecka, och en sådan nyligen publicerad studie var baserad på endast 9 personer. Då passar en FHM-företrädare att i helgen att gå ut med att de med lindrig sjukdom inte smittar längre 4-5 dygn efter symtomdebut (sedan lite efterföljande otydlighet som vi är så vana vid från FHM). Alltså utgår man igen från en ”bästa möjliga”-tolkning.

FHM:s och regeringens senfärdighet och brist på agerande är sannolikt den viktigaste orsaken till den betydligt högre mortaliteten i Sverige jämfört med särskilt Finland och Norge. Antalet döda i Sverige till följd av corona är nästan 10 gånger fler än i Finland (som kan ligga cirka en vecka efter Sverige), cirka 4 gånger fler än i Norge och dubbelt så många som i Danmark (trots att det för 2-3 veckor sedan tenderade att vara nästan tvärt om i Danmark!).

Och jämfört med Österrike och Tyskland, som båda sannolikt fick smitta i samhället före Sverige, så har Sverige 2-3 gånger fler döda än i dessa två länder. Regeringen tycks ha förlitat sig enbart på FHM och till exempel före detta myndighetspersoner som Giesecke, som påstått att grannländers regeringars beslut och rekommendationer inte hade stöd i de länders hälsovårdsmyndigheter. I själva verket har åtgärderna starkt stöd i Finland och i Norge.

Sett i backspegeln är det mycket som med stor sannolikhet kommer att ändras i Sverige. Stora problem kan orsakas av sjukvårdens och myndigheters fragmentisering. Socialstyrelsens roll idag är mycket mindre än vad den varit för några decennier sedan. Statens ansvar för sjukvården är enligt den ansvariga ministern Hallengren i princip noll och intet och hon hänvisar till regionerna.

Tyvärr resulterade Mats Svegfors (m) och senare Ardalan Shekarabis (s) utmärkta utredningar om storregioner inte i något substantiellt.

De fragmentiserade och mycket självständiga regionerna borde ha svarat för lagerhållning och beredskap. Och var fanns regeringen? Och var har MSB hållit hus? Kvasten kommer nog att gå framöver oavsett vad vi kommer att ha för regering framöver. Och tråkigt nog kan även Hallengren och till och med Löfven mycket väl komma att få kvasten när detta är över.

Bo Lundbäck, senior professor, Institutionen för Medicin/Krefting Research Centre, Göteborgs universitet

 

Bo Lundbäck, 71 år, är läkare och arbetar numera på deltid som forskare. Hans professur är i lungsjukdomarnas kliniska epidemiologi. Bo Lundbäck har ingått i exekutivkommittén och scientific council (översatt: vetenskapliga kommittén) i European Respiratory Society, som är världens största organisation för forskare, läkare och andra hälso- och sjukvårdsprofessioner för allt som handlar om lungor och luftvägar (astma, KOL, infektioner, cancer med mera)

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons