Desperat efterlysning: Vem gör världens bästa pommes frites?

När pommes frites kom till Sverige var det gastronomisk stenålder. Ingen fattade vad det var. På Djurgården i Stockholm, utanför Skansen, öppnade på 50-talet en kiosk som bara sålde pommes frites. Många vallfärdade dit för att smaka på nymodigheten. En dag hamnade jag där med mamma. Hon skrattade så att hon kiknade:

-Bara potatis! Dom säljer bara potatis!

Sen dök det upp pommes frites på några småkrogar i stan. En var den pyttelilla fransosen La Grillade på Sveavägen. Vi var några stycken från mellanstadiet på Norra Real som gick dit på lunchrasten och köpte pommes frites. Det kostade en krona, och var man djärv bad man om påfyllning. Personalen grymtade, men fick man det, stoppade vi fickorna fulla av den läckra nymodigheten och smög ner lassvis med pommes frites i skolbänken för att snaska på under eftermiddagslektionerna. Lärarna sa inget men undrade nog varför det luktade flottyr i klassrummet.

Sen  blev det parisresor i tonåren, och där hittade jag en pommes frites-kompis på Pigalle. Ja, kompis kanske var att ta i, men han kände i alla fall igen mig vid tredje, fjärde besöket. Han stod i ett gatuprång och vattnade ur potatisstavarna i en skål på trottoaren. Sen friterade han dem till fulländning i en primitiv gryta.

Åh, så gott!

Vilken var hemligheten? Ekologisk olja i koket? frågade jag.

-Absolut inte, sa han. Hästister, graisse de cheval!

Hans pommes frites blev känd över hela… nåja, Pigalle. Han kunde expandera, skaffa en liten disk och utöka sortimentet med frankfurterkorv, den ultimata följeslagaren till god pommes frites.

Han smög också emellanåt fram små flaskor med whisky. Och vid sällsynta tillfällen sög jag (annars fanatisk icke-rökare) i mig en Gauloise till whiskyn och potatisen. Det förra var avskyvärt, jag höll på att ramla av den rangliga barstolen. Men jag var i Paris!

En dag var gubben borta.

Il est mort, sa de andra månglarna; “han är död”. Ingen bra mathållning och för mycket whisky.

Sen dess har jag jagat den perfekta pommesen (vilken ful böjningsform…). Hittade Stockholms absolut bästa på den legendariska kvarterskrogen Cassi på Narvavägen. Men numera har man slutat göra den.

-Vi hade en anställd för att enbart göra pommes frites, berättar ägaren. Det bär sig inte numera.

Synd.

Men var hittar man perfekt pommes frites i dag?

Krogarnas utbud är minst sagt av blandad kvalitet. Inte många gör egen pommes frites. Likadant förefaller det vara ute i världen. Men den här är suverän:

Hemkokt pommes på restaurang Anno Domini i San Agustin på Gran Canaria, perfekt tillredd av monsieur Jacques Truyol, ägare och kock sen urminnes tider. Och fransman, såklart.

Det finns förstås andra som är bra. T.ex. den på Luzette på Centralen i Stockholm, även om den jag fick där senast var omfriterad ett par gånger för mycket och därmed inte godkänd.  Eller den fina man gör på Café Facile på Luntmakargatan. Och på just nu vilande Metropol på Sveavägen friterade  mästaren Roland Persson sin i ankleverfett (!). Måste också medge att McDonalds smakar bra, men bara så länge den är helt nyfriterad.

Har du nåt bra pommes frites-tips? Nåt ställe där man håller potatsifanan högt?

Snälla, dela med dig av det! Gärna längst ner på denna sida! Du utför en kulturgärning av stora mått…