Sven-Erik Magnusson åt min middag

Sven-Erik Magnusson var en fantastisk artist. Först med att förvandla svensk visa till rock. Först med att sjunga på bred, frodig värmländska. Störst på skiva, i folkparker och på löpsedlar.

Ett unikum. Men jag minns honom också som spjuver, buspojke och charmör. Kolla på alla bilder! Skrattrynkorna, det gäckande leendet, den glittrande blicken.

Inte konstigt att han plättlätt tog över min middagsdate en gång. Utan att veta om det själv…

Det var i en norrlandsmetropol i skarven mellan 60- och 70-talet. Jag hade ett jobb där, och bland dem som också fanns med var en trevlig, duktig och rasande grann lokal sångerska. Solokvist som jag var frågade jag henne om vi skulle äta middag efter jobbet. Gärna på stans tjusiga innekrog, känd för sin gravade röding, renstek och hjortronmylta.

Mot alla odds sa hon ja. Jag började se fram mot kvällen, med vita dukar, tända ljus och diskret, romantisk musik från ortens välspelande kvartett. Samt röding och ren och allt det där.

Men på eftermiddagen, före jobbet, dök Sven-Erik upp, med all sin förödande charm och förföriska pojkaktighet. Han skulle också showa i stan. Kul att se honom igen, vi hade träffats många gånger – men självklart blev det han som fick äta den där middagen med ortens primadonna!

-Du måste förstå mig, ursäktade hon sig vädjande. Chansen till en middag med Magnusson får man bara en gång i livet.

Jag förstod.

Och Sven-Erik hade ju ingen aning om att jag lagt in en middagsförfrågan innan han kom. No hard feelings alltså. Men efteråt har vi skrattat ihop åt berättelsen…

Sven-Erik Magnusson var – förutom en av våra största artister – en hyvens kille. Det kändes redan då som en ära att ha blivit blåst på en middag av honom.

Vila i frid, Sven-Erik!