Alla dessa egon som skymmer texten

Ulrika Good

Annons

Annons

När jag läser en del skribenter känner jag att delar av deras personligheter ställer sig i vägen för texten och förstör min läsupplevelse.

Jan Guillou, exempelvis. När hans romankaraktärer är muskulösa och Mensasmarta kvinnotjusare som är omåttligt framgångsrika i livets alla prövningar, då ser jag bara Jans alter ego skina igenom i det fiktiva. Något som ofelbart får mig att tappa lässugen.

Likadant är det när Björn Ranelid ställer till med någon av sina extravaganta metaforfester. Känslan av att han snarare drivs av att visa “Titta vad jag kan!” än att skriva en roman som jag ska ha glädje av att läsa, får mig omedelbart att lägga undan boken.

      LÄS MER: Björn Ranelid i stor intervju: ”Jag talar väldigt lite om mig själv”

Joakim Lamotte heter en krönikör som river upp damm i Göteborgspostens spalter genom att skriva om brännande ämnen som kvinnoförtryck, feminism och barnuppfostran. Varje vecka är han osande arg över något som hänt honom, och han drar sig inte för att läxa upp sin omvärld med slutsatser baserade på alla dessa egenupplevda incidenter.

Känslan som smyger sig på mig är dock ett växande tvivel på om en och samma person kan råka ut för alla dessa händelser som får honom att förvandlas till civilkuragets egen superhjälte. Inte heller det är någon läsfrämjande känsla.

      LÄS MER: Kattis Ahlström: “Vi är så mycket mer än ett hopplöst trist och egotrippat folk”

Om man som jag tillbringar mycket tid med att hänga med i vad som händer i den sociala mediakanalen Twitter är det omöjligt att missa Expressenjournalisten Niklas Svenssons framfart. Han räknas som en av Sveriges mest inflytelserika twittrare och tillika journalist (jag kan riktigt höra Jan Guillou gnissla sina tänder åt detta epitet).

Dag för dag ser jag hur hans så kallade personliga varumärke växer sig larger than life. Och inte bara större än livet, framförallt större än allt hans artiklar handlar om. Det kanske främsta beviset för det var den här tweeten:

Aldrig har väl uttrycket “att stå i vägen för sin egen rapportering” känts mer passande.

Låt oss nu hoppas på att det här var kulmen på trenden med att skribenten anser sig mer intressant än artikeln, och att förhållandet blir det omvända i framtiden. Fast det är förmodligen bara ett önsketänkande lika fåfängt som någon av ovan nämnda skriftställare.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Ulrika Good
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons