Kontanternas vara eller inte vara har blivit en riktigt het fråga. Som ordförande för det s.k. Kontantupproret noterar jag dagligen vanliga människors vrede över att känna sig manipulerade av storbanker och etablissemang. När vi drog igång vår motståndsrörelse för ett och ett halvt år sedan anade jag inte vilken förvåning storbankernas agerande skulle väcka utomlands. Vi har fullständigt översköljts av förfrågningar om intervjuer från nästan alla ledande medier i utlandet. Genomgående är temat hur Sverige – landet lagom – har kunnat bli landet extremt. Ingen annanstans i världen, Norge möjligtvis undantaget, har privatiseringen av betalningssystemet gått så långt och varit på väg att lämna så många utanför. Vi är unika med att låta de stora bankerna på konstgjord väg driva kontanternas avskaffande och med bitvis enfaldiga argument som minskade rånrisker, förbättrad miljö – som om kontantfrågans förflyttning från välbevakade banker till obevakade närbutiker skulle höja säkerheten.
Mest läst i kategorin
Bankerna själva har ju bestämt att tiga sig igenom processen utifrån den märkliga hypotesen att säger man intet säger man intet fel. Bland insiktsfulla bedömare noterar jag att argumenten för att ha kontanter som ett av flera fungerande betalningsalternativ gradvis getts en ny framtoning. Från frågan om valfrihet, att undvika monopol för storbanker och kortens obestridliga fördelar som ett av flera alternativ är diskussionen på väg att landa i tre delvis sammanfallande linjer.
Demokratifrågan. Det är inte rimligt att stora grupper lämnas utanför eftersom de inte är ”lönsamma”. Eller att delar av landet där internettäckning saknas får reda sig efter bästa förmåga. Det är inget solidariskt samhälle. Det rör vidare inte bara frågan om att ta ut kontanter. Inom idrottsrörelsen t.ex. handlar det lika mycket om att kunna sätta in kontanter
Den säkerhetspolitiska frågan. Om alla transaktioner bara är digitala transaktioner i rymden hur skyddar man sig då från angrepp utifrån t.ex. främmande makt. Under senare år har länder som Ryssland och Kina visat upp ett alltmer aggressivt beteende vad gäller dataintrång. Nämnas bör väl också att de stora kortföretagen genomgående är amerikanska!
Minusräntan. Det är inte osannolikt att vi förr eller senare också får en negativ inlåningsränta. Hur skyddar man sig som insättare då? Med en knapptryckning kan ju bankerna då reducera min behållning utan att jag kan försvara mig. Kontanter har den egenheten att de kan gömmas i madrassen, grävas ned i marken eller frysas in i frysboxen! Jag kan göra mina egna dispositioner.
Inom Kontantupproret och bland dess medlemmar står vi fast vid våra tre utgångskrav
+ I tillståndet för att driva bankrörelse ska ingå att ha lösningsförslag för hantering av kontanter
+ Offentliga aktörer som kommun och landsting ska inte upphandla betaltjänster från andra än de som också på ett rimligt sätt hanterar kontanter
+ Finansinspektionen bör årligen redovisa det totala beloppet för kortbedrägerier. Vi tror nämligen att det vida överstiger beloppen kopplade till rån
Det är dags för Per Bolund (MP), biträdande finansminister, att sätta ned foten i denna fråga och visa att den politiska makten har det yttersta ansvaret!
