News55
Detta är en sponsrad artikel

Den osminkade sanningen om Sveriges Radio

Artikelbild
Foto (SR): Bertil Ericson/Scanpix (Obs! Bilden är ett montage)
Artur Ringart
Artur Ringart
Uppdaterad: 26 aug. 2015Publicerad: 26 aug. 2015

Sveriges Radios nittioårsjubileum väcker många känslor. Inte bara hos våra läsare utan även hos mig själv. Firande i all ära, men det kan inte sminka över SR:s historik.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

När jag läser Leif Schulmans debattartikel om stämningen på Sveriges Radio på sjuttiotalet tänker jag ”Äntligen!”. Det är så skönt att någon nu tar bladet från munnen och talar om vilket klimat som härskade där.

När jag själv började på Sveriges Radio, som nykläckt radiomedarbetare från Dramatiska Institutets radiolinje, hamnade jag mitt i stormen. Att gilla ABBA var fult. Att gilla ”Grisen Skriker” eller ”Nationalteatern” var fint. Det var politiskt korrekt.

Jag började jobba med ett program som hette Skivspegeln som redovisade skivförsäljningen i Sverige. Dess föregångare var ett program som hette Kvällstoppen som spelade låtar från de 20 bäst säljande skivorna i landet. I Skivspegeln fick vi inte göra så. Där skulle listan vara mer summariskt redovisad, vi fick på inget sätt uppfattas som kommersiella och att vi bidrog till ökad skivförsäljning av populär musik. Istället fyllde vi programtiden med intervjuer med de artister som låg på försäljningslistan.

Det var undertecknad som stod för intervjuerna, med varierande kvalitet. Det ska erkännas. Men jag fick träffa alla stora stjärnor från den tiden för att ingen annan redaktion på vare sig SR eller SVT ville intervjua dem. Det var Frank Zappa, Cat Stevens, Supertramp, Queen, ELO, Genesis, Iggy Pop, Kiss, Sweet. Ja, alla som var stora och som hade vägarna förbi Stockholm.

Dessutom fick jag träffa alla nya svenska artister som Tomas Ledin, Magnus Uggla, Style, Gyllene Tider, Snowstorm, Magnum Bonum, Factory och alla stora dansband som Thorleifs, Streaplers, Sten och Stanley, Ingemar Nordströms, Vikingarna. Ingen annan redaktion på SR, utom Svensktoppen,  brydde sig om dem eller spelade deras musik.

Så sjukt och vänstervridet var arbetsklimatet på sjuttiotalet. Det är klart att grammofonindustrin försökte att påverka oss. Vi fick skivor från dem men vi valde själv vilka vi skulle spela i radion. Och det var ingen som gick runt i Sveriges Radios korridorer och delade ut skivor på våra arbetsrum. Det gjorde däremot den så kallade progressiva musikrörelsen. Det var radions egna medarbetare som gick runt och lade rörelsens skivor på våra grammofoner utan att skämmas. Då var det helt plötsligt ingen som pratade om opartiskhet.

LÄS MER: Profilernas kritik mot Sveriges Radio

När jag arbetade på lokalradion i Stockholm hade jag ett ungdomsprogram som hette Måndagsköret. Till det programmet lyckades jag få tag i ABBA:s nya singel Summer Night City. Vi var den första radiostationen i världen som spelade skivan. Jag var oerhört stolt och jag såg det som ett riktigt scoop. En kvällstidning höll inte med utan deras skribent radionämndsanmälde inslaget och mig för att “gå Stikkan Anderssons ärenden”. Enligt honom var att spela skivan i radio lika med att göda Stikkan och öka försäljningen av skivan.

ANNONS

Gillade man musik som inte innehöll något politiskt budskap var man ”politiskt omedveten”, vilket var ett annat sätt för att kalla någon naiv och dum . För allt var politik då, Även musik som bara var till för att underhålla. Vi som arbetade med den här typen av musik fick utstå mycket spott och spe från våra kollegor i Radiohuset. Så var det då, och nu när SR firar 90 år tycker jag att det är en poäng att minnas hur det var. Osminkat och utan skönskrivningar.

ANNONS