Därför led aldrig Adam Alsing av programledarsjukan

Fredrik Lundberg

Annons

Annons

Att vara programledare och ett känt ansikte är svårt på många sätt. En av de största utmaningarna som jag har sett programledare brottas med under mina snart 25 år i TV och mediebranschen är konsten att behålla båda fötterna på jorden.

Det är högst mänskligt att ryckas med i denna igenkännings lilla förbannelse. När människor hela tiden kommer fram på ICA och berättar hur fantastisk du är så är det lätt att börja tro på det själv. Jag har gett åkomman namnet programledarsjukan och jag har sett det hundratals gånger. Berömmelse förändrar människor, ofta utan att de märker det själva. Och de allra, allra flesta får sig en släng av programledarsjukan. Man tycker att man kan ställa lite högre krav, att ens åsikt väger lite tyngre, att ens egen röst allt som oftast är lite mer värd att lyssna på. Kort sagt, att man är lite mer intressant än andra människor. (Jag är ganska säker på att jag själv skulle drabbas av samma syndrom om jag var ett känt ansikte så ingen skuld eller skam för den som drabbas).

Men Adam Alsing drabbades aldrig av programledarsjukan, trots nästan 30 år i rampljuset. Istället var han den mest jordnära person jag haft förmånen att känna. Han hade en unik vanlighet och en barnslig glädje kring det enkla. Men att vara vanlig i en Tv-värld som förväntar sig galenskap har sitt pris. Istället för att skrika och bråka försökte Adam resonera och förstå. Istället för att vara orimlig kunde han alltid komma med lösningar. Ibland var dessa lösningar på bekostnad av honom själv och han hamnade i en del program som jag vet att han helst skulle varit utan.

Jag hade förmånen att lära känna Adam först som hans kollega, sedan som hans chef och till sist som hans vän. Vi satt på ett café i Stockholm när jag berättade för Adam om mina planer på att skriva en bok om jakt för nyblivna jägare såsom jag själv. ”Om jag tar jägarexamen kan jag vara med i din bok”, föreslog han snabbt. Att börja jaga var något han gått och ruvat på länge. Boken blev skriven, Adam fick sin jägarexamen och vårt umgänge tog fart. I jakten har jag delat såväl euforisk glädje som jobbiga situationer med Adam. Men framförallt har vi haft otroligt roligt. Vi gick med i samma jaktlag och i Adam kunde man finna en vän som fanns där i vått och torrt. Alltid med ett leende på läpparna. Alltid med båda fötterna på jorden.

När jag fick beskedet om Adams död ägnade jag kvällen åt att läsa vad människor skrivit om honom. Tårarna rinner när jag läser om alla varma minnen av Adam, både från hans vänner men också från alla som inte träffat honom där han ändå var en del av deras liv och vardag. Men framförallt gråter jag över allt han inte fick uppleva, alla planer han hade som aldrig kommer att bli av. Över att han aldrig får träffa sitt första barnbarn som ska födas i maj, över hans familj som nu står utan sin make, pappa och farfar.

Nu börjar orden ta slut och tårarna likaså. Vila i frid min fine, fine vän.

Fredrik Lundberg
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons