News55

En underbar vecka med barnbarnet - men tomt efteråt

Artikelbild
Fjällbacka, Sverige 20160703.
Lena Adelsohn Liljeroth
Lena Adelsohn Liljeroth
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 05 juni 2018

För att avlasta dottern, som fått sitt tredje barn, tog vi i fjol med hennes 6-åring en vecka till sommarvistet i Bohuslän. Månaden var maj och det var tomt i hamnen. Inga kompisar, ingen ”padda”, bara mormor och morfar. Hur skulle detta gå? Jag skrev om det här i News55. Veckan blev – helt underbar. Men går det att upprepa en succé?

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Sista veckan nu i maj bilade vi genom Sverige med Hugo, ivrigt pillande på alla tänkbara knappar på instrumentpanelen. Rutorna åkte upp och ned och temperaturen i bilen kom att variera högst avsevärt. Stillheten infann sig först när det blev dags att äta matsäck. Vi hade åkt in på en liten skogsväg, satt med smörgåsar på varsin sten i blåbärsriset och iakttog likt Hugo myror, skalbaggar, spindlar, fåglar. Intill låg färsk älgspillning. Den lilles frågvishet var lika intensiv som alltid. ”Vad äter älgen till middag? Hur kan myrorna bära så långa tallbarr? Får granar barn?”

Ute på ön återupptäckte han gamla stigar och den sneda bryggan, som var så lämplig för krabbmete. Vi låg länge och tittade ned på det böljande sjögräset och såg de små krabborna förflytta sig mellan stenarna. ”Mormor, berätta en saga som inte finns!” 

Vi uppfann Clabbe Krabba och hans flickvän, Clara. ”De måste gifta sig”, envisades Hugo som har en romantisk sida. Jag fick fantisera ihop ett typiskt krabb-bröllop och en gammal onkel, Cornelius Krabba, som bodde ute vid fyren fick fungera som vigselförrättare.

Clabbe och Clara Krabba blev ett stående inslag vid varje nattning. Redan efter två kvällar hade familjen på den lilles enträgna önskemål utökats med tre små, som givetvis också skulle ha namn och särskilda egenskaper.

Första middagen råkade vi servera honom gin istället för vatten. Flaskorna var snarlika. Han tog det med fattning, konstaterade att det smakade rävgift.

Göken gol som besatt morgon, middag och kväll. ”Den har nog tråkigt”, menade Hugo som sedan inte fick nog av vår beskrivning av hur göken alltid placerade sina ägg i mindre fåglars bon och aldrig tog hand om sina egna ungar. Ovanligt svinaktigt, tyckte vi. ”Smart fågel”, ansåg Hugo.

De vackra dagarna gjorde TV:n överflödig men en kväll såg vi tillsammans Steven Spielbergs underbara film om E.T, ni vet den lilla utomjordingen som råkat hamna på Jorden och fått en liten pojke som beskyddare och vän. Hugo levde med i filmen till 100 procent och frågebatteriet fick förstås ny näring. ”Hur fort går ett rymdskepp? Kom E.T hem till sin familj? Hur ser det ut på hans planet?”

Skorna ställdes undan redan första dagen. Han gick barfota överallt och vårt krav på fottvätt före läggdags såg han som en krigsförklaring. ”I min familj tvättar vi aldrig fötterna”, påstod han med tvivelaktig sanningshalt. Vi stod på oss och stämningen blev laddad. Mot slutet av veckan såg dock både han och lakanen fram mot fottvätten… Det var ju faktiskt rätt skönt.

ANNONS

Presentboden nere i hamnen erbjöd hyllor med spel, bollar och metspön. Men det var inte främst detta som lockade, utan glittriga och grällt målade prydnadsföremål. Han kunde stå länge, länge och beundra dessa (i vårt tycke förfärliga) ting och gav sig inte förrän han fått handla för egna sparade pengar. Jag mindes då hur jag själv som liten längtat och sparat veckopengar för att köpa porslinshundar och -katter vars öron och svansar var dekorerade med guldfärg. Min pappa såg lätt illamående ut när jag nöjt radade upp dem på bokhyllan. Hugo brås kanske på sin mormor.

När vi en kväll hade vänner på middag såg han fram emot ”cocktail-hour”, för hans del pärondricka och chips. Efteråt utmanades vi alla på Yatzy, men då ingen riktigt kände för att avbryta måltiden och kasta tärning, erbjöd han sig istället generöst att spela för oss alla. Och när en av gästerna, genom Hugos försorg, lyckades slå alla tärningar i samma valör, gjorde hela bordet vågen – och Hugo sken av glädje.

Även en till synes tuff 7-årig grabb kan bli liten. Hugo hade med viss hjälp dekorerat tändsticksaskar med sand och snäckor som han nu skulle sälja till förbipasserande på vägen. 10 för de stora och 5 för de små. ”Kan jag få ditt mobilnummer mormor om någon vill swisha?” En inföding i internetvärlden. Allt gick enligt plan och han skakade efteråt nöjd på plåtburken med alla mynt.

Men vid läggdags senare på kvällen, när kramdjuren ville veta vad som hänt under dagen (en lek vi har) berättade han med låg röst för kaninen om några äldre killar som gått förbi, blängt och gjort narr av honom där han satt med sina dekorerade tändsticksaskar.

Inget hade egentligen hänt men känslan att vara utsatt och kanske hotad var tillräckligt otäck och vi hade säkert inget fått veta om inte kramdjuren lockat detta ur honom.

Varje dag sken solen och varje morgon gick vi morföräldrar och badade. Hugo vägrade i det längsta. Att temperaturen visade över 16 grader spelade ingen roll, det var ju inte sommar. Men när blir det sommar? ”När det finns smultron”, förklarade Hugo.

Så sista dagen, sista timmen, innan det var dags att åka tillbaka hem antog han utmaningen. Mammon vann kampen om hans själ. För 20 kronor skulle han bada. Tveksamt klev han nedför stegen, ett i taget. Så plötsligt låg han i vattnet, sprattlade runt på hundars vis, for upp för stegen och hoppade i direkt från bryggan. Gång på gång på gång. Men han fick nöja sig med en tjugolapp.

Nästa år går han i skolan. Den underbara helt fria barndomen är då slut. Maken och jag har enats om att göra ett försök med hans lillebror. Det går tydligen att upprepa en succé – och känslan att en vecka leva på barnets villkor är rätt befriande. Men så tomt det blir när de lämnar.

ANNONS
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS