Ger man ge sig in i hockeyn får man våldet tåla?

Foto: Ryan Remiorz / The Canadian Press (AP)

För en tid sedan gick jag på hockey på Johanneshovs Isstadion tillsammans med en gammal vän. Vi ville både återuppliva den härliga känslan av att se hockey live och uppleva den intensiva publikstämningen. Nog blev det en upplevelse, och nog blev det intensivt. Spelet på isen var tätt och närgånget. Mellan utvisningarna och bråken med […]

Leif Schulman

Annons

Annons

För en tid sedan gick jag på hockey på Johanneshovs Isstadion tillsammans med en gammal vän. Vi ville både återuppliva den härliga känslan av att se hockey live och uppleva den intensiva publikstämningen. Nog blev det en upplevelse, och nog blev det intensivt.

Spelet på isen var tätt och närgånget. Mellan utvisningarna och bråken med domarna spelades det ishockey. I periodpausen gick vi till en av de många barer som serverar öl. Där var stämningen skrämmande. Ölstinna ”fans” sjöng och skanderade.

Jag kanske är naiv, men på min tid hade man hejaramsor (googla uttrycket ni som undrar) för att heja fram det egna laget. Dagens ramsor handlar bara om att hata motståndarna. Vad har hänt?

      LÄS MER: Nicklas Lidström – ”Kicken jag kände i hockeyn är svår att hitta i dag”

Dagens ishockey har blivit tuffa och råare, närkamper på liv och död. Detta sägs som ett faktum. Precis som om det vore en naturlag, en evolution inom sporten som vi inte kan rå på. Rapporter från dagens SHL handlar lika mycket om disciplinnämnd och matchstraff som om assist och målskytt. Vad har hänt?

Dagens hockeybusar satsar på att sätta motståndaren ur spel. Med alla medel. Först motståndaren, sedan pucken. Och på klacken står ölstinn publik och hatar motståndarna. Vad har hänt?

Tyvärr är utvecklingen mot det råa våldet lika vanlig bland de ”experter” var främsta uppgift borde vara att analysera och belysa spelet samt att kritisera våldet.

Värst av dem alla, enligt mig, är Niklas Wikegård. Han har under lång tid försvarat dagens tuffa ishockey. I våras försvarade han en misstänkt hjärnskakning med att ”ska man simma med hajarna, får man ha järnbyxorna på sig”, det vill säga ungefär ”ger man ge sig in i leken får man leken tåla.”

      LÄS MER: Leif Boork: “Därför ska jag och Ankan ligga lågt”

Häromdagen var det så dags för Rögles ökände back Almen Bibic att med axeln före fälla ännu en motståndare som tvingades lämna isen för resten av kvällen. En i raden av många hjärnskakningar, och en i raden av många huvudlösa uttalanden från Wikegård, som sa så här om överfallet i sin videoblogg:

”Går du in i den situationen där du öppnar du dig själv för en tackling, då får det kosta att du åker bort ett par veckor. Du får vara borta ett antal veckor.”

Wikegård vidareutvecklar sitt resonemang: ”Hockeyn måste våga stå för att tyvärr gör en del spelare illa sig. Vi ska ta bort allt som är fult, självklart, men det går inte att spela hockey utan att någon gör illa sig.”

Vad har hänt? Och vad kommer att hända? Spelet går alltså ut på att man skadar varandra? Man diskuterar (på allvar?) att göra bättre skydd för huvudet. Är det inte bättre att stoppa busarna och att införa strängare regler?

      LÄS MER: “Han lånade helst inte ut pucken”

Inför hotet om strängare regler har förstås Wikegård sin klara åsikt: ”Som det är nu håller vi på att hamna i damhockeyns regler. Och det är kanske dit vi ska. Jag kanske är en dinosaurie. Vi kanske inte ska tillåta “nord-syd”-tacklingar, för då kan det bli en smäll som möjligtvis kan ta på huvudet.”

”Då slutar jag som hockeyexpert. Då lägger jag ner det här”, hotar/lovar Wikegård käckt.

Så, låt oss snarast inför damhockey-regler. För spelarnas och publikens skull. Wikegård kan ju övergå till att kommentera MMA-fighting, för det är väl där dagens hockey slutar om inte något drastiskt görs.

 

Leif Schulman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons