A-
A+

Han gjorde mer för att motverka förtryck än tusen granskande reportage

Jacob Dahlin. Foto: Björn Edergren / SVT

Jag var invandrare. Han var homosexuell. Vi blev själsliga syskon. Prideveckan gör mig sentimental och jag minns radio- och tv-stjärnan Jacob Dahlin.

Ana Martinez

Annons

Annons

Det var 80-tal, Jacob förnyade radiomediet med sitt personliga och provokativa koncept ”Galaxen i P3”. “Med pulserande otåligt storstadstempo har han i fräcka grepp blandat glitter, satir, skvaller, kultur och recensioner med så kallad häftig musik” skrev den legendariska radio och tv-kritikern Kerstin Hallert. Publiken jublade. Med risk för att vara fördomsfull så tror jag inte att just den speciella mix av känslor, information och sensuella stämningar som Galaxen var hade kunnat producerats av en heteroradioproducent.

Själv var jag en ung reporter på Utlandsprogrammets spanska sändningar, dödligt uttråkad av att skriva neutrala nyhetstelegram av typen: ”idag diskuterades ökad beskattning på blåbärsplockning i den svenska riksdagen”. Jag längtade. Om mitt omvälvande möte med Sverige ville jag berätta själv. I stället fick jag stå ut med att dagarna i ända bli intervjuad av svenska kollegor och svara på antropologfrågor av typen ”hur är det att bli förälskad när man är invandrare”. ”Ingen tvekan om att jag är ett invandrarobjekt”, beklagade jag mig för Jacob på hans producentrum en dag. ”Det är inte jag som är exotisk Jakopp, (så påstod Jacob att jag lät) det är Ni; Sverige och svenskarna som är exotiska!”

”Do, Do”, gnäll inte mer! sa Jacob på fejkad invandrarsvenska, ”Köp lite Vino Tinto, gå hem, baka empanadas, skriv och kom på auditionparty i studion i morgon.”

Jag blev godkänd. Min monolog handlade om en ung latinamerikanska som vill bli jympaledare på Friskis & Svettis och går på sommarkurs på idrottshögskolan på Bosön där svenska män och kvinnor helt odramatiskt tränar lättklädda tillsammans. För henne blir det en kulturklasch och hon kan inte koncentrera sig, vill bara omfamna ”alla dessa halvnakna karlar, vackra blonda mytologiska varelser som strövade omkring som heliga kalvar med perfekta ben”. Detta var bra invandrarjournalistik, tyckte Jacob.

Integrationens vägar äro outgrundliga. Galaxen var en sammansatt berättelse och jag vet att Jacob Dahlin gjorde mer för att motverka förtryckande normer än tusen avslöjande samhällsreportage om rasism och diskriminering av homosexuella män och kvinnor. Han såg andra människors begåvning oberoende av ursprung, hudfärg eller sexuell läggning. Under sina vingar tog han sig an de kreativa udda. Med en lätt touch av syskonsvartsjuka måste jag nämna Susanne Ljung, idag gör hon “Stil” i P1 och Täppas Fogelberg med sin omisskännliga norrlandsröst som enligt Jacob “erövrat Vattlång och världen”.

Den dolda systematiserade diskrimineringen osynliggör den som inte anses platsa inom normen, må vara en invandrare, en homosexuell, en äldre eller på 80-talet till och med en kvinna.

I sitt dagliga arbete med sina radio- och tv-produktioner förde Jacob en kamp mot diskriminering genom att erbjuda de ”onormala” en närvaro. Men inte som diskriminerade objekt att tycka synd om, utan som jämställda subjekt.

Jacob dog alldeles för ung. Han hade så mycket att ge. Om han levde, denna pridevecka, vad skulle Jacob då göra?

En satirisk teveshow där de heterosexuella kräver en egen Pride? ”Vi vill också känna oss stolta över vilka vi är, solidaritet med de förtryckta minoriteterna sitter fint, ja, men ingenting boostar självkänslan som att vara stolt över sig själv”.

Ana Martinez
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss