Har vi ”outsourcat” humanismen?

Jag tittar in genom ”hans” fönster och blir sorgsen och lättad samtidigt. Saknaden är oerhörd, samtidigt som lättnaden är stor över att han inte fanns kvar när hela covid-19 pandemin tog över världen. Det hade han aldrig klarat. Jag hade inte klarat det heller, att inte få träffa honom eller vara med under slutet. Jag tänker på pappa som frisk, på våra promenader i Sörmland. Vi hade varsitt torp, åttahundra meter ifrån varandra.

Ofta gick vi ut på tänkarpromenader, händerna på ryggen och ett ämne för dagen. Vi fällde små kommentarer om naturen. Såg vi en räv så berättade pappa att han tyckte alla rävar var ”bookmakers”, att han såg imaginära kepsar på dem när de sprang förbi med listig min, på väg att sätta ett vad någonstans i skogen.

Ofta gick vi också igenom mina ”problem” eller saker som jag ville prata om, nästan alltid handlade det om musik. Eller relationer. Vi pratade mat och vin också. Och om vad som var viktigt i livet. Att han hade kommit på det sent. Att han så gärna ville försöka tala om för mig att inte bli likadan som han varit. Med pengar, familj, karriär. Att jag skulle försöka ta det lugnt. Och skaffa en revisor. 

Vi fortsatte promenera när han hamnade på boendet nära mig på Södermalm. Vi gick överallt. Ända fram till veckan innan han dog. Då körde jag istället upp honom i bil till Fjällgatan på Söder och den fina utsikten mot Skansen, Gröna Lund och Skeppsholmen. Vi satt i tystnad, eftersom pappa inte längre kunde prata. Men han pekade. På saker han talat om i flera år. Så samförståndet fanns där och jag kunde prata om det jag trodde att han tänkte på. Åren med pappa, som ofta kändes som en Golgatavandring, lärde mig väldigt mycket märker jag idag. Att tolka anhörig som försvinner bit för bit, att se utanför sin egen bekvämlighetszon, att hantera döden, att sätta sig själv på andra plats och att framförallt sätta ett liv där man så ofta utgår från sig själv, på paus. Det är lätt att tappa bort sig och tro att man är ett centrum i universum.

Mitt jobb går, som flera andra yrken, dåligt ihop med att vara anhörig till någon med kognitiv sjukdom. Jag fick sätta upp regler. Barnet. Pappa. Jobbet. Sova. Fick på något konstigt sätt ihop allt i fem år. Men jag är fortfarande, ett år efter begravningen, utmattad efter vad som känts som ett långt krigs-slag.

Redan när pappa levde tänkte jag: Varför finns inte mer tid? Varför är vi inte fler som hjälps åt? Ordet ”outsourca” har jag hört sedan företag började försöka spara pengar. Ordet har stört mig i många år och ändå blivit en del av min vokabulär. Att lägga ut saker på andra. För att få ihop allt på ett optimalt sätt. Har vi då ”outsourcat” humanismen? Har den goda intentionen trillat omkull i en värld som promotar individutveckling, karriärer och jakten på allt samtidigt?

ALLT ska hinnas med. Allt ska levereras. Gärna igår. Då funkar det inte att någon plötsligt får Alzheimer, tar upp plats och utrymme. Blir långsam. Ändrar personlighet och ”skaver” lite i allt det där lyckade. Plötsligt kan de inte knyta skorna utan att det tar 20 minuter och jag, anhörig och ”mitt i livet levererande person” som har bråttom hasplar ur mig: ”Knyt du i din egen takt, jag springer och lämnar på förskolan så länge och köper nytt schampo, sen går vi ut på promenad, sen lunch och sen till barberaren”. 

Egentligen är det inte klokt att optimera tid så. Det gynnar inte den som är sjuk och heller inte den friska. Det gör att folk inte orkar, sjukskriver sig, får depressioner. Ekorrhjulet går inte att hoppa av. Eller, det går men det är svårt och kräver en del tankeverksamhet. Och i ekorrhjulet hinner inte människor tänka färdigt sina tankar.

Jag saknar pappas och mina tänkarpromenader så mycket. Hade direkt tagit upp detta med den ”outsourcade” humanismen som ett ämne för dagen. Men numera får jag helt enkelt tala med mig själv om det. För jag tror att vi har gjort det. ”Outsourcat humanismen på entreprenad. Jag tycker mig se det i pandemin som vi alla nu genomgår. På hur vi hanterar krisen. 

Jag tror också att när vi ser tillbaka så kommer det vara tydligt vad vi gjorde när vi blev rädda och råkade ut för något som stoppade allas ekorrhjul. Gjorde vi något för andra, för helheten? Eller fick vi så mycket panik över att just våra egna karriärer och jobb hotades att vi inte var förmögna att zooma ut och se att alla drabbades? Jag ser både och när jag tittar omkring mig. I media pekas det finger, någon ska ha fel, en annan rätt. Tonläget är hårt, folk ska avgå, allt ska bytas ut. Det ska straffas på olika sätt. Det är rädsla som visar sig i sin sämsta skepnad. 

Jag ser också de som försöker glädja, lugna ner, se positivt. De finns där. Men får inte lika mycket plats i klickmediet. Tänk om vi alla kunde ta tillbaka humanismen lite mer i våra liv. Tänk om vi kunde , känna mer samhörighet med alla, ta det lite lugnt, tänka mer och längre och, vänta med att fatta beslut om vad som var rätt eller fel tills vi faktiskt har ett facit. Ju mer vi optimerar allt desto lättare är det hänt att man plötsligt ”outsourcat” en så viktig sak som humanismen. Man hann ju helt enkelt inte tänka på den, det gick för fort. Någon annan fick göra det åt oss.