Hur jag blev stammis på apoteket

Inför veckans besök har jag printat ut mina recept på nätet. När blev de så många? Köar med min nummerlapp intill receptdisken, men propsar inte på någon av stolarna som finns för de tröttaste benen. Än tillhör jag inte gänget med käpp och rullator. Vandrar runt och tittar på allt godis som finns för de unga kunderna. De med diagnosen köplust. Här finns små askar med lösögonfransar och lösnaglar. Nagellack med glitter i olika färger. I ett ställ hänger gosedjur med hjärtan på magen. Rosa och blå, långa och korta öron. För de yngsta. En hylla är fylld av belgisk choklad. Den reas ut. Gick tydligen inte åt under julhelgen.

Lite längre bort, något undanskymt, hittar jag krämer som jag för några år sedan inte visste att de fanns. Då behövde jag dem inte, men i dag kan jag inte vara utan dem. Vem vill känna sig som en fisk om armar och ben? Förpackningarna med de mjukgörande krämerna finns i jättestora förpackningar och med pumpfunktion. Jag känner igen dem från hemmet där svärmor vårdades sina sista år.

”Välkommen!” säger den mörka skönheten bakom receptdisken. ”Vad kan jag hjälpa till med?” Jag läser upp det jag önskar. Den sköna nickar vänligt och fingrarna far över datorns tangenter. Naglarna är blodröda. Hon verkar gilla de små och stora askarna som hon med ett leende placerar på disken medan jag tänker på resan. I två veckor ska jag vara borta. Ska jag köpa ännu en dosett?

Minns när min man köpte min första åt mig. En present så utan flärd, så trist. Den hade en fin cyklamenröd färg, men påminde mig om att jag nu hörde till den skara som på söndagskvällarna satt och laddade dosetten. Efter något år var jag tvungen att byta till en större modell för att få plats med med de piller i olika storlekar, form och färg som läkarna ansåg att jag behövde. Men ska jag verkligen skaffa ännu en dosett?

Köpet får anstå. Dagen därpå är jag tillbaka på apoteket. Nu tillsammans med barnbarnet. Hon har ingen liten krämpa. Hon har jättejätteont. ”Kraftig inflammation”, sa doktorn när hon hade tittat in i hennes marsipanmjuka lilla öra. Tårarna rann nerför den lillas kinder, hon hulkade och kved och sa att hon inte orkade. ”Det gör så ont!”

Hon sjönk ihop i en liten hög på golvet. Ville bli buren. Inne på apoteket har alvedonet hon fick hos doktorn börjat verka och nu är hon bara trött och sammanbiten. Jag sätter henne på en av stolarna mellan rullatorer och käppar, köper ut penicillin mot inflammationen och Alvedon och Ipren mot smärtan. Tänker att hennes plåga är så mycket större än mina tjatiga krämpor. Om man betänker hur liten hon är. Intill hennes stol står stället med de rosa och blå gosedjuren med långa och korta öron och hennes knubbiga fingrar letar sig dit.

”Mormor, känn vilka lena öron den har!” Hon håller den mot ena kinden, och jag förstår att trösten just nu finns i en liten len kanin. Mitt eget minne vaknar. Jag var också sex år. Hade fått hög feber och sprängande öronvärk. Det gjorde ont bara jag vred på huvudet och trodde att det skulle gå sönder. Jag tänker inte längre på om jag ska köpa ännu en dosett.

”Man måste jämföra”, som Ingemar sa i “Mitt liv som hund”.