Jag vill själv avgöra när det är dags att dö

Arkivbild

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

För en tid sedan bekände en läkare att han ”hjälpt” en svårt sjuk man att dö. Beslutet hade varit den sjuke mannens eget men denne hade inte haft möjlighet att själv avsluta sitt liv på ett smärtfritt och värdigt sätt.

Som väntat blev reaktionerna i media starka. För och emot.
I mitt hemarkiv har jag sparat en artikel från 1970-talet med rubriken Rätten till vår död, skriven av den nu bortgångna samhällsdebattören Berit Hedeby, som för länge sedan startade såväl BRIS (Barnens rätt i samhället) som föreningen med just namnet Rätten till vår död. Efter att ha ”assisterat” en svårt sjuk man som ville dö dömdes hon 1978 av Högsta domstolen för detta till ett års fängelse.

Rätt eller fel – jag tycker det är lika lätt att hitta argument för dödshjälp – som mot.

För snart två år sedan ringde en bekant till oss, mest för att prata om den politiska röran som då rådde, men också för att berätta att han hade fått sin dom: En månad kvar att leva. Han hade fått obotlig cancer men mådde fortfarande förhållandevis bra.

Jag minns inte vad jag svarade honom, chocken var för stor, men journalisten i mig vaknade. Tänk om jag fick göra en intervju… ”Vad blir viktigt när du vet att du bara har en månad kvar?” Naturligtvis frågade jag inte, med så kort tid kvar prioriteras knappast intervju med en avlägsen bekant.

Ingen av oss vet när döden kommer, men OM vi visste, vad skulle då bli genuint viktigt? En liknelse; den som bara har 30 000 kronor på sparkontot är säkert försiktig och funderar över varje inköp. Vi lever i snitt ungefär lika många dagar. Men hur försiktiga är vi med varje dag?

Livet är fyllt av motsägelser. Vi upprörs över allt våld, alla olyckor och mord som varje dag fyller medierna. Samtidigt njuter vi gärna kaffe med godsaker i soffan och följer de aldrig sinande Morden i Midsomer eller läser några av de deckare som i strid ström kommer ut på marknaden.

En annan motsägelse. När en kvinna i Sverige vill avsluta en graviditet i förtid är beslutet självklart hennes. Det är självklart för mig med, barn har rätt att födas välkomna. Så har det inte alltid varit. I den stunden har kvinnan ensamrätt till sin kropp och även rätten att avgöra en annan varelses öde.

Men om samma kvinna drabbas av en svår och obotlig sjukdom och inte ser något som helst hopp, då anses hon inte kapabel att avgöra om hon vill avsluta sitt eget liv. Detta är ologiskt men livet är inte alltid logiskt eller än mindre rättvist. Det är så mycket som inte blir som vi hoppas och livsviljan är märkligt stark.

Vad hände då mannen som fått beskedet att han hade en månad kvar? Jo, han reste med familjen till en dödshjälpklinik i Schweiz och fick det avslut han ville ha. En fin sista tid med de människor som var viktigast i hans liv. Hur kan detta vara fel?

Vi bär samtidigt i vårt kollektiva minne kunskapen om vad som händer när livets värde relativiseras. När handikappade människor sorterats bort och människor av fel ”ras” avrättats. Har det hänt förr kan det hända igen.

Går det att finna en lagstiftning som är ”rätt” när frågan om eutanasi så småningom utreds på nytt? Kanske inte. För egen del har jag anmält mig till donationsregistret och försöker sätta värde på varje dag, medveten om att jag nu har mindre än 10 000 kvar. Men när det är dags för mig att lämna livet på jorden, det vill jag själv få avgöra.

Annons

Annons

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons