Jan Scherman: Nu får det vara slut på förnedringen av oss äldre

Stockholm 2021022 Socialminister Lena Hallengren och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson på väg in till pressträff i Rosenbad för att berätta om uppdaterade råd för personer över 70 år. Foto: Anders Wiklund/TT Kod: 10040

Dagen då vi blev myndiga igen. Jag minns inte hur det var när jag blev myndig första gången. Fyllde 20 år. Det var 1970. Inträdet i den nya livseran innebar på byråkratsvenska att jag erhållit ”full rättslig handlingsförmåga”.  Så står det skrivet i Nationalencyklopedin. Inget att fira. Hade ju redan körkort, hade nallat i pappas […]

Jan Scherman

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

Dagen då vi blev myndiga igen.

Jag minns inte hur det var när jag blev myndig första gången.

Fyllde 20 år. Det var 1970. Inträdet i den nya livseran innebar på byråkratsvenska att jag erhållit ”full rättslig handlingsförmåga”. 

Så står det skrivet i Nationalencyklopedin. Inget att fira. Hade ju redan körkort, hade nallat i pappas spritskåp, varit på lyset och träffat mitt livs kärlek. 

Nu har det hänt igen.

Torsdagen den 22 oktober 2020 kallade regeringen till presskonferens med socialminister Lena Hallengren och generaldirektör Johan Carlsson på Folkhälsomyndigheten, FHM. 

Jag tittar på SVT:s Morgonstudio. Exakt 08.15 lämnar de över direkt till ministern och generaldirektören. Det gäller pandemin. Det gäller den rekommenderade karantänen för alla 70-plus. Det gäller nya riktlinjer.

Hallengren pratar på som den pratapparat hon blivit. Hon säger att de som nu levt isolerade visat sig må dåligt av ensamheten. Hon använder ordet folkhälsa. Och folkhälsan sviktar hos de äldre som tvingats till än större ensamhet än tidigare. Hallengren berömmer samtidigt hur lojalt dessa äldre efterlevt riktlinjerna. Hur bra de skött sig. 

Jag tänker på guldstjärnan som skolfröken klistrade in i välskrivningsboken. Hur jag växte flera meter av det glänsande berömmet. Men den känslan infinner sig inte genom ministerordens hyllningar till vår skötsamhet.

Hallengrens tempo ger inget utrymme för att vi mottagare ska hinna tänka och känna. I hennes verbala lavaström förkolnar allt runtomkring, allt det som varit. Att vi inte varit betrodda att träffa våra barn och barnbarn – för då skulle vi säkert bakom stängda dörrar turbokramas.  Kanske pussa på barnens kinder. Vi skulle inte kunna motstå alla dessa frestelser alldenstund vi säkert inte förstod vårt eget bästa. Att vi inte heller gick att lita på vid besök på äldrevården, inte ens gå dit och vinka till ansiktet bakom det stängda fönstret för vi skulle säkert smita in bakvägen, ta personalen som gisslan och sätta oss med mamma eller pappa och röra på våra älskade föräldrar. Andas på dem. Allt detta verkar glömt. Lavaströmmens är som den brända jordens taktik. Spåren av alla tidigare omyndighetsförklaringar elimineras.

Hallengren säger att vi nu ska betraktas som alla andra. Samma restriktioner för oss som för andra. Alla tycka ha blivit lika. Vi är nu i ett slag inte hemförvisade utan frihetsförlovade. Vi får gå ut.

Och jag är myndig igen! Efter att ha varit omyndighetsförklarad i nästan 8 månader. Jag är nu åter betrodd med den där fulla rättsliga handlingsförmågan. 

Johan Carlsson tar vid och pratar samma språk som ministern. Vi har varit lojala. Lydiga.

Det är som en examensdag. Rektorn och studierektorn intygar att vi klarat isoleringsprovet med beröm godkänt. Vi kan nu återansluta oss till samhället därute. 

Carlsson och Hallengren signalerar att vi nu inför den fortsatta pandemin är lika, även om vi är olika känsliga för viruset. Vi äldre är ju dessutom kvar i det tärande träsk dit restriktionerna förpassade oss. Tärande i motsats till de unga och upp till medelålders produktiva och närande. Just den fördomen talar ingen av talarna om. Den vilar tungt över hela föreställningen – som en våt och osynlig filt. 

Glädjeruset över myndighetsgrejen vill liksom inte infinna sig. Det uppstår dålig eftersmak och det blir tvärtom. Jag tycker ministern och generaldirektören är som ett par gycklare, som hycklar. De låtsas som om de inte, likt mänskliga dyngspridare, i månader vräkt ut fördomar om oss äldre. I mars månad blev vi ihopklumpade som oförmögna att iaktta social distans, inte tvätta händerna och inte inse att det är riskfyllt att röra sig i miljöer med många människor. Vi som på någon slags nåder kunde få spela krocket och ha picknick. Bara vi inte blev för många och kom för nära varandra. För just sådana lekar ansågs ju kunna hålla oss passiva, inaktiva, sköra, mindre vetande etc äldre på gott humör.

I oktober månad när smittan tar fart igen så har vi alltså blivit betrodda. Det antas väl därför att vi ska vara både glada och tacksamma.

Det knyter sig. Jag svär i mitt inre. Hur ända in i h-e tror Hallengren och Carlsson att vi ska känna inför ännu ett av dessa förnedringsnummer med ett fyrverkeri av illa dolda fördomar om oss äldre? Nej, nästan 8 månades förnedring är inte glömd. Alla dessa månader har fått äldrediskrimeringen att anta osannolika höjder.

Blickarna på ICA i kassakön – vad gör du här? Eller på Apoteket, eller i kön på Systemet.  Krökta ryggar på krogen. När var ni båda ute i verkligheten och gjorde en spaning kring hur det sett ut?

Det är klart att ingen vill säga att just karantän-rekommendationen var som när man ska smasha på tennisbollen och det träffar ramen på racketen – träträff. Sådant är helt uteslutet. Ministern och generaldirektören har alla 13 rätt på stryktipskupongen. Kunde allt och gjorde allt perfekt. 

Det blir tyvärr inte bättre framåt kvällen. Hur gör makten för att med eftertryck säga att, allt vi gjort som förstört en stor del av era liv var i högsta grad motiverat? Hur motiverar man att folkhälsan åkt utför bland oss äldre? 

Jo, man tar till det mest kraftfulla vapen som finns – siffror. Folkhälsomyndigheten, FHM, släpper en egen rapport, som visar att 1 708 äldre som bott hemma dog i corona i perioden mars-september. Om restriktionerna inte funnits så hade dödstalet varit 3 020. Exakt så många hade dött om äldre inte haft sin negativa särbehandling. Tack vare karantänen så blev det dessutom enligt FHM 3 631 färre som behövde sjukhusvård och 302 färre iva-fall. Jag läser om och om igen. Det är ju helt fantastiskt att virusexperterna på FHM kan räkna ut exakt hur många fler som hade dött eller tvingats in på sjukhus om inte äldre-restriktionerna införts. Inte ungefär och cirka, utan med entals nämnande. Sylvass precision i en fråga om en hypotetisk bedömning. Dessa utredare borde få jobb på Konjunkturinstitutet! Då skulle vi få perfekta förutsägelser om ekonomins utveckling.

Jag noterar dock en bisats. Förutsättningen i denna teoretiska räknemodell är att de äldre skulle betett sig som vanligt i alla sina sociala relationer om inte karantänen införts. Hänger du med? Beviset för hur förträfflig den socialt påbjudna isoleringen varit är alltså att om den inte införts så hade gamlingarna rumlat runt med varandra som om ingenting hänt. Megastora krocketturningar och närgånget minglande i samband med picknick. Alltså igen, vi hade inte varit förmögna att följa de allmänna råd som utfärdats för alla andra. Vi hade kört på som dårar och drivit fram 3 020 dödsfall istället för 1 708. 

Jag undrar om jag lever i Georg Orwells framtidsroman 1984. Där bestämde Partiet att krig betyder fred. Frihet är liktydigt med slaveri. Och sist men inte minst att okunnighet är styrka. Heja FHM ni är verkligen inne på en intressant väg. Är det vägen mot 1984:s idealsamhälle Oceanien?

Sist denna nya myndighetsdag den 22 oktober tittar jag på tv igen.

Rapport kl 19.30. Reportern intervjuar socialministern:

-Att om de äldre nu börjar handla och åka buss är det då inte risk att…det bör ju då bli större risk att fler smittas och drabbas?

Just så lyder frågan.

-Gruppen 70 plus och andra riskgrupper har varit väldigt följsamma, säger ministern och fortsätter:

-Jag tror att de nu förstår att man inte kan trängas i matvarubutikerna, utan man får fortfarande tänka att det inte ska vara trängsel.

Statsmannaord 22 oktober 2020. 

Vi är tillbaka där vi började. Misstrodda från mars till oktober då vi ansågs vara inte bara riskfaktor för oss själva, utan även för andra. Vi har nu förstått, som ministern uttryckte saken. Vi har lärt oss.

Vi gamla tackar för förtroendet. 

Nu gäller det förstås att vi sköter oss, tillämpar våra nyförvärvade kunskaper om frivillig social distansering. Inte kramas, inte hemfalla till tidigare beteendemönster som vi tränat bort under karantänen. Eller som statsministern brukar säga – håll i och håll ut. Annars är ju risken stor att vi åker in i karantänen igen.

Annons

Annons

Jan Scherman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons