News55
Detta är en sponsrad artikel

K-G Bergström: Björklund var en av de skickligaste politiker jag upplevt

Artikelbild
K-G Bergström
K-G Bergström
Uppdaterad: 06 feb. 2019Publicerad: 06 feb. 2019

Jan Björklunds avgång kan inte direkt beskrivas som någon skräll. Att han inte skulle leda sitt parti i nästa val, var nog de flesta experter rätt säkra på. Val har varit hans sämsta gren. I sitt sista val, 2018, backade visserligen inte partiet som i de två tidigare val han var ledare. Men ökningen med 0,1 procentenhet och resultatet 5,5 procent var snarast en bekräftelse på att Jan Björklund inte var någon väljarmagnet.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Likafullt är han en av de skickligaste politiker jag upplevt. Skicklig framför allt som retoriker. Lysande talare ofta med skämt. Skarp debattör. Tacksamt intervjuobjekt. Han kunde uttrycka sig kort och slagfärdigt. Dessutom svarade han i allmänhet på reporterns fråga.

Han var ovanpå det en lysande maktspelare. Han avvärjde alla hot mot honom, trots de usla valresultaten, Han var klok nog att befordra sina främsta konkurrenter. De fick bli ministrar, som Birgitta Ohlsson, trots att han naturligtvis visste att hon ville ha hans jobb.

Han  uppträdde lite grand som USA:s gamle president Lyndon Johnson  som om sina konkurrenter lär ha sagt: det är bättre ha de inne i tältet och låta de pissa ut ur det än ha dem utanför och pinka in i det.

Jan Björklunds problem var inte den formella politiska talangen. Den behärskade han totalt. Nä, den uteblivna succén berodde på att han inte förkroppsligade sitt partis politiska ideal.

Han föreföll att brinna allra mest för starkare försvar, utbyggd eller i varje fall bibehållen kärnkraft, slopad värnskatt och övergång till euro. Dessutom förstås ordning och reda i klassrummen kombinerat med mer fokus på kunskaper.

Folkpartisterna/liberalerna stod förstås bakom också såna krav. Men problemet för Björklund var att de kom att överskugga så kallade mjuka frågor så till den grad att han till och med kom att kallas kravliberal snarare än socialliberal. Och är det något som en liberal partiledare bör associeras med i första hand är det just socialliberalism. De snälla liberalerna vill inte ha en partiledare som låter som en tuff moderat.

Ändå har han självklart gjort betydande avtryck på svensk politik. Inte bara 73-punktsuppgörelsen, även om den innebar snarast största framgångarna just för L. Att han skulle få S att gå med på slopad extra skatt för dem som tjänar mest, hade jag inte trott. Men viktigaste insatsen är nog att han som utbildningsminister aktivt bekämpade det flum som tagit sig in i klassrummen. Hans kamp för kunskaper fick sin belöning först i den första mätningen efter hans avgång, men innan den rödgröna regeringen hunnit påverka svensk skola. Det var ett kvitto på framgångsrik prioritering.

När han nu avgår finns ingen given efterträdare. Det vill säga det finns en som skulle vara det om hon bara ville. Jag tycker att Liberalerna borde chartra ett tåg (om man nu kan det) och åka till Bryssel och försöka övertala Cecilia Malmström att ta över. Det finns inte något skäl att tro att  hon skulle göra det. Men partiet borde ändå försöka. Hon skulle bättre än någon annan kandidat kunna ena det idag svårt splittrade partiet. Hon har inte behövt ta ställning i den strid som rasat hela hösten om vem L ska samarbeta med.

ANNONS

Övriga kandidater känns måttligt heta. Birgitta Ohlsson lär säkert vilja, men partiet har nobbat henne nyligen. Det intressantaste blir kanske från vilket läger den nye/nya ledaren hämtas. Det borde också kunna rubba nattsömnen för Stefan Löfven. Skulle det till exempel bli någon av Johan Persson, Gulan Avci eller Mats Persson, som alla var mot S-samarbetet, lär han nog få det tuffare att överleva som statsminister till 2022.

ANNONS