Leif Schulman: Ingenting är längre som förut

En av det gryende 70-talets stora låtar var trubaduren Anders Fugelstads ”Ingenting är längre som förut” med refrängtexten: ”Ingenting är längre som förut. Alla gamla sanningar är slut. Alla gamla sånger, de är vals, och stämmer inte alls”.

Under 1970-talet revs gamla sanningar av den radikala vänstervåg som svepte fram över Europa och Sverige. Här hemma märkets det främst på kulturlivet, som var långt mer radikalt än övriga Europas. I England kom glamrocken med Bowie, Slade och T Rex. Här hemma var det vadmal, palestinaschal och näbbstövlar. Proggrörelsen dominerade våra medier och stor del av nöjesutbudet. Även om det var ABBA och dansband som sålde hundratusentals exemplar av varje nytt album, så var det Nationalteatern och Hoola Bandoola som hördes i Sveriges Radio. ABBA var ständigt motarbetade.

Nu har det gått 50 år och den generation som styr landet och nöjesvärlden har inte samma minnen och kopplingar till det politiska 70-talet. Nu är det 2022 och gamla sanningar är slut. Helt plötsligt hyllas ABBA överallt, som om ingenting hänt. Politikerna på 70-talet nämnde förstås aldrig varken dansband eller ABBA, även om de med all säkerhet diggade deras musik privat bakom fördragna gardiner.

Nu skriver vi 2022 och i mars fick ABBA regeringens musikexportpris av utrikeshandelsminister Anna Hallberg. 50 år efter att de slog igenom. Senkommen men välkommen upprättelse för gruppen som gjort årtiondets comeback.

Dansband var en folkrörelse som växte sig stor under 1970-talet. En musikrörelse som var fjärran från den rådande proggrörelsen, och som aldrig kom att accepteras av etablissemanget. Men helt i linje med att gamla sanningar är slut låter sig nu kulturministern bjudas upp av dansbandsvärlden. Det hände när dansbansbranschen firade post-pandemin med en stor dansbandstillställning på Hallunda Folkets Hus i Norsborg. Här var Sveriges nya kulturminister Jeanette Gustavsdotter hedersgäst.

Mera musik. Under 70-talet bildades många band med folkmusik med politiska förtecken. Ett av dem var Södra Bergens Balaliakor, som hade en repertoar som till största delen bestod av rysk folkmusik. Gruppen varven typisk produkt av 70-talet och spelade på Gärdesfestivalerna och annat. Bandet existerar än i dag, men nu är ingenting längre som förut. Sedan Rysslands krig mot Ukraina ses inte instrumentet balajka med samma blida ögon som förut, och helt plötsligt såg bandet hur konserter bokades av med hänvisning till den ryska kopplingen. ABBA hyllas, och proggbandet bojkottas! Upp och nervända världen.

En annan 70-talsikon som fått känna av den nya tidens vindar är Clark Olofsson. 1973 var han involverad i Norrmalmstorgsdramat. Han var en, minst sagt omskriven, bankrånare och gangster. Många oskyldiga råkade ut och skadades av hans gärningar under detta årtionde, och även om han ansågs som en spännande person på vissa håll, var hans framfart ständigt debatterad och kritiserad på 70- och 80-talet.

Nu har det gått 50 år och han är kort och gott bara ”Clark”. Så heter den Netflixserie som aningslöst skildrar honom som en hjälte. Här är han den charmige gentlemantjuven som rånar banker och förför flickor med samma varma själ, som spelas upp i Bill Skarsgård slängiga charm. Att dessutom Netflix i ett missriktat ironiskt PR-syfte ställde ut en guldstaty över Clark på självaste Norrmalmstorg får väl tillskrivas ungdomligt oförstånd hos den PR-byrå som anlitades.

Listan på det som var svart på 70-talet som nu har blivit vitt är lång. Men hade någon 1973, då Vietnamtågen marscherade genom städerna, antytt att Sverige borde gå med i Nato hade hen nog inte ansetts vara helt mental frisk.

Apropå mentala störningar, fram till 1979 var psykisk störning den medicinska klassificeringen av homosexualitet i Sverige.  Vid årets QX-gala i Stockholm vimlade det av politiker på gästlistan och Sveriges statsminister Magdalena Andersson var en av kvällens bejublade prisutdelare.

Ingenting är längre som förut. Alla gamla sanningar är slut.