Låt mig ta med er till USA och ett exempel på vikten av åldersmässig mångfald. Detta för oss till North Dakota. Jag var där för några år sedan. Det här är indianhövdingen Sitting Bulls hemtrakter och hans Lakotaindianer har sitt eget reservat med eget lokalt styre. Detta är en delstat med böljande fält, gräsbeväxta kullar, floder och sjöar. Men det vackra möter sina kontraster – fattigdom och arbetslöshet. Men här pågår också intensivt arbete med att bygga nya skolor, ordna nya jobb och bostäder. Till satsningarna hör också arbetet med att bevara och utveckla indianernas traditioner och språk. Det finns 6 000 indianer som pratar sitt Lakotaspråk flytande. Min kontaktperson i Nord Dakota, Wilhelm K. Meya är chef för ett utbildningscentrum för Lakotaspråket. Undervisning sker varje sommar med ett hundratal elever. När jag under mitt besök gick runt i klassrummen märkte jag att det överallt satt allt från dagisbarn, tonåringar, unga vuxna, medelålders och hela vägen till de äldre. Samma undervisning för alla. Alla hjälptes åt. De äldre visste mest, men inte allt. De unga kunde de nya orden. När det blev lunch blev det dags för mig att fråga hur det gick att undervisa med denna blandning av unga och gamla i klassrummen. Indianerna tittade förvånat på mig. De förstod inte min fråga.
Räkna inte bort de äldre – generationerna behöver varandra
Mest läst i kategorin
Till slut blev det Wilhelm K. Meya som svarade:
-För mig är detta en självklar del av livet, sa Meya. Vi ger varandra kunskap om våra olika perspektiv. Det nya och det gamla möts ständigt. Det präglar vardag, ledarskap och hela det här samhället. Det är som att läsa flera böcker samtidigt.
Nu föll de andra indianerna honom i talet och förklarade. De äldre hade kanske ett 10-tal olika ord för ”flod”, något som många av de unga ofta inte hade kunskap om. Alltmedan de unga hade orden för datorer, mobiler eller i-paddor. Ord, som man behövde hjälpas åt att hitta nya lakota-ord för. Så blev det tyst. Alla tittade på mig, och min fråga vändes nu mot mig. Jag som kom från Sverige. Hur gjorde vi i våra klassrum, hur såg det ut på våra arbetsplatser, i våra politiska församlingar och i hela vårt samhälle. Hur möts de unga och de äldre hos oss?
Frågorna haglade och jag tog sats och svarade till slut:
-Nej, vi gör inte så hos oss. Vi har ingen sådan typ av undervisning. Barn för sig och vuxna för sig, i vårt samhälle så finns det nästan ingen verksamhet där olika generationer umgås med varandra. I vår riksdag dominerar de unga och medelålders…
Det blev tyst. Kompakt tystnad, som sedan bröts av genererade skratt. Några trodde först att jag skämtat. Några skakade bekymrat på sina huvuden. En av de äldre tog ton och tittade allvarligt på mig och undrade i en lång utläggning hur vi då gjorde för att lära oss av varandra – unga och hela vägen till de äldre. Mitt enda svar blev att vi nog är väldigt dåliga på den biten… förlåt. Ändrade ordet ”biten” till att vi inte har några organiserade modeller och system för detta.
Lakotaindianerna runt bordet förstod på ett sätt. De insåg den gigantiska skillnaden. Men på ett annat sätt förstod de inte alls. Hur löste vi frågan om att dela med sig till varandra av de olika generationernas kunskaper? Hur vågade vi så uppenbart strunta i detta som för dem var en så stor och avgörande del av deras sätt att leva och se till att gammal kunskap levde vidare och förenades med nya lärdomar. Samtalet dog ut. Vi fortsatte att äta vår lunch. Och sedan gick alla tillbaka till sina blandade åldersgrupper till klassrummen.
Wilhelm K Meya gick fram till mig och gjorde sin sammanfattning med orden ”räkna inte bort de äldre”. Räkna med att generationerna behöver varandra. Vi riskerar annars att räkna bort oss i kronor, i procent, i excel – istället för att räkna med de olika kunskaper vi erövrar under livets gång. Mångfaldskompetensen behövs för att klara framtiden, sade Meya. Jag instämde, och insåg samtidigt att vår egen självgodhet, vår självutnämnda förträfflighet och vår skrytvals om vår framgångsrika demokratiska modell bidragit till att vi mest speglar oss i ljuset av oss själva och inte gärna vill se andras lösningar. Vem bryr sig om ursprungs-befolkningen i Nord Dakota, som vi lätt stämplar ut som ett exotiskt och icke relevant exempel.
Idag har detta mitt möte med Lakotaindianerna i Nord Dakota blivit allt viktigare för mig. Jag fortsätter framhärda – vi har mycket att lära av andra. Hur svårt det än är att inse att till exempel ursprungsbefolkningen i ett landområde långt från vårt eget faktiskt har viktiga saker som skulle inspirera oss till att tänka nödvändigt nytt. Och detta handlar inte minst om att balansakten mellan ung och gammal just nu är i total obalans i vårt land. Det handlar om ett samhällsklimat som bortser från det flöde av viktig kunskap som uppstår när olika generationer möts – inte minst i våra folkvalda församlingar.
Riksdagen borde egentligen vara ett föredöme. Här fattas ju beslut om landets lagar som ska göra vårt land jämställt och skapa möjligheter för allas delaktighet. Nu är föredömet inget annat än ett avskräckande exempel. Och till och med det USA som i den svenska debatten ofta kritiseras är i alla fall på själva ålderspunkten i politiken avgjort bättre. Det kanske tyvärr är så att det i nuvarande läge behövs en svensk regering som faktiskt visar på allvar att den dramatiskt växande gruppen av äldre kräver sitt eget departement och sin egen minister. Inte för att det som enda åtgärd är lösningen. Men det vore en bra och viktig markering för ett arbete som på ett helt annat sätt måste genomsyra samhällsdebatten. Alldenstund pensionärernas egna organisationer inte verkar nå fram på ett effektivt sätt och/eller mest har sysslat med pensionerna och pensionärsrabatter för sjukvård, resor och annan vardagskonsumtion. Och som sagt – detta är inte skrivet för att pendeln ska slå över åt andra håller och den framväxande generationen delaktighet i samhällsutvecklingen ska tryckas tillbaka. Jag efterlyser enbart den rimliga balansen som tar till vara olika åldrars erfarenheter och kompetenser. Åk på studieresa till Lakotaindianerna i USA och ta gärna vägen förbi Washington. Där finns det många äldre i maktens korridorer som kan berätta om åldersintegrationens betydelse för samhällen som bättre vill klara av nuets och framtidens utmaningar.
