Rapport från en frivillig karantän - del sex

Marianne Rundström

Annons

Annons

Finns det något som heter Corona-ångest? Plötslig, utan egentlig anledning rinner tårarna. Suckarna ekar i tomheten och framtiden känns ouppnåelig, eller utplånad. Det går över rätt fort men något har tagit tag i mitt inre. En slags dämpad livskänsla som jag inte känner igen. Det har säkert med alarmerande kurvor att göra, smittan drar iväg till synes utan kontroll och det som var målsättningen med hela strategin – att förhindra att de allra sköraste, riktigt gamla skulle skonas verkar ha misslyckats. Smittan sprider sig på äldreboenden där personalen sliter, många gånger utan skyddskläder eller med ett overheadark framför ansiktet.

Sitter man isolerad i sin Karantän far tankarna ibland iväg på ett sätt som är allt annat än konstruktivt. Får vi aldrig mer möta våra äldre anhöriga nu? Är Folkhälsomyndigheten, som jag litat fullt ut på, ute och cyklar?Ta en dusch människa, tvätta håret, byt kläder och ruska på huvudet! Man får liksom terapeuta sig själv med schampo och mammas gamla recept för värdighet. Hel och ren. Byt underkläder utifall dagen slutar på Akuten.

Faktiskt har jag inte tvättat håret på…ändå ingen som ser och det är praktiskt med redan nersolkade brallor som jag kan torka jord, kompost och färg på. Jag som för bara dagar sen kunde byta om tre gånger innan jag bestämde hur jag ville presentera mig för världen. Kanske ligger det nära till hands att tappa värdigheten i en tid när det ligger närmare att greppa hopplösheten än möjligheterna . I Maj eller efter sommaren eller om ett par år.

Utanför Ica, där bara några åt gången ska gå in, pratar plasthandskförsedda grannar om huruvida de som sitter på kunskaperna vet hur långdraget det blir. Första gången någon ställde frågan När tar det slut väckte det inga höga tankar men nu undrar jag om det kan finnas en taktik. Man låter inte medborgarna veta vad vi har framför oss för då skulle vi inte stå ut. Jag har varit 3 veckor I min frivilliga Karantän och inte ens ställt om posten men hade nån sagt att du kan åka hem i höst hade jag nog gått in i detta men en helt annan mentalitet. Ändå går det ju verkligen ingen nöd på mig. Är man frisk kan man inte klaga på någonting just nu. Men den sociala distansen skaver mer och mer för varje dag. Idag fick jag sällskap med grannar på morronpromenaden och kände att min dag var gjord! Några kilometer ackompanjerade av idel stimulerande samtal och skratt. Jag var alldeles hög när jag kom hem till frukosten. Att hålla avstånd till sina medmänniskor är ju, hur nödvändigt det än är just nu, en fullständigt absurd hållning.

Jag inser också mer och mer hur priviligerad jag är som har ett fungerande, välutrustat åretrunthus att dra mig undan till. Nånstans läste jag att inför coronan är vi alla lika. Kungligheter, direktörer, åldringar och invandrare – alla drabbas vi och det saknas gräddfiler för räddningen. Men är det sant? Är inte mina möjligheter att drabbas lindrigt i min grönskande Karantän väsensskilda från den somaliska generationsfamiljen som lever på ytterst begränsad yta i ett redan utsatt område där informationen om en pågående pandemi kanske inte ens nått fram? Jag nästan skäms när jag, när någon frågar, säger att jag mår fint härute. Med rätta. Förutsättningarna går inte att jämföra.

Men det är en av alla intressanta frågor när vi är ute detta helsikke. Blev vi mer jämlika av detta satans virus? Det finns många tecken på bättre sammanhållning. Jag efterfrågar och vet hur varenda öbo jag möter mår och den stora skillnaden är att jag undrar på riktigt. Bryr mig. Vi stannar upp på varsin sida vägen och gör djupsinniga reflektioner kring livet. Vi som förut bara konstaterade hur många millimeter det regnat eller att våren var tidig iår. Nu pratar vi om döden och hur vi förhåller oss till den. Jösses! Det kan väl inte bara återgå till en trivialiteter e.c (efter coronan).

Dagarna går förvånansvärt fort utan att så mycket går att redovisa. Idag kom färgburkarna fram, jag läste ännu mer Torgny Lindgren men har också varit på konsert. Idiot, tänker ni kanske men den här tiden har ju uppvisat en sån fantastisk förmåga att ta sig förbi hindren. Så jag gick på stängda Orionteaterns upplyftande livespelning med Bo Sundström och gäster. Det kändes faktiskt som jag var där fast jag satt I min egen soffa och såg den på datorn.

Det finns fortfarande mängder av skäl att ta vara på livet och glädjen varje dag det är möjligt. Begränsat men fortfarande liv.

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons