Rapport från en frivillig karantän - del12

STOCKHOLM 2012-05-19

Marianne Rundström

Annons

Annons

Det måste vara årets vackraste vecka. Jag går andlös omkring och betraktar hur marken nästan täcks av Gullvivor, Pärlhyacinter, vilda Orkidéer som är en rikedom just i denna bygd, vitsippornas sista men utbredda existens för säsongen, fruktträdens grandiosa blomning och så den där skira, vackraste grönskan som i en blinkning övergår i den täta, tyngre grönskan.

En nästan sakralt vacker tid och kanske får pandemins katastrofala konsekvenser mig att uppleva det ännu starkare. Naturen fortsätter ändå som vanligt och lindrar den undergångskänsla som ibland är svårt att hålla borta i karantänen.

Så vansinnigt många år, när det gällde att spara på semesterdagarna, jag tänkt att jag skulle tillbringa den undersköna månaden Maj just på denna plats. Det har naturligtvis aldrig blivit av, men nu, om än av nästan outhärdliga skäl, får jag jag vara med om vartenda andetag av vårens explosion. Jag bara njuter och låter mig stärkas.

Dagens åliggande är det igenväxta hallonlandet. Om bara några veckor kan jag gå ut och plocka bären till morgonfilen. Längtar, men jag kan samtidigt nästan få panikkänslor över att sommaren snart är här och sen – över. Hur kommer tillståndet i världen att vara då? Vågar sällan tänka långt fram och en nästan tom agenda hjälper till.

Trädgårdsarbetet har underlättat på ett fantastiskt sätt. Hållit jobbiga tankar borta, trädgården är i alla lägen en lisa för själen, i synnerhet denna sagolikt vackra majvecka men som ju samtidigt är mardrömslikt mörk.

Häromdagen satt jag ensam härute och bevistade en digital begravning. Jag hade stängt av allt som fanns att stänga av, tänt ett ljus och satt en liten bukett nyplockade vårblommor I ett glas, min handbukett på distans. Den traditionella musiken som alltid frambringar tårar spelades, men det var en mycket märklig känsla av att inte vara närvarande hur fint det än var arrangerat.

För bara ett par månader sen begravde vår familj en nära anhörig. Det blev en ovärderlig stund. Vi fick dela med oss av våra sista omsorger inför cermonien och minnesstunden efteråt när alla närvarande delade sina kramar och minnen bär vi med oss i det sorgearbete som ingen kommer undan och som är en viktig, värdefull del av livet.

Nu tänker jag på alla som just nu varken får ta ett fysiskt farväl eller som kan få bevista en av livets viktigaste stunder när kär människa gått bort. Det är kanske det som gör mest ont av denna pandemis hemska konsekvenser. Är det verkligen inte möjligt att låta anhöriga få ta ett sista farväl, det som aldrig går att ta igen, trots smittan? Låta gamla farmor få träffa barnbarnen en sista gång när ändå personalen på boendet eller i hemtjänsten inte är garanterat smittfria?

Vi har behov av de ritualiserade cermonierna och vi har det även på ett nationellt plan. Över 3000 har dukat under I coronans spår nu. När Estonia gick under tog hon med sig 552 svenskar i djupet, när tsunamins vattenmassor drog fram omkom 543 svenskar. Vid bägge dessa katastrofer ordnades det nationella minnesstunder, hölls tysta minuter och restes minnesplatser. Jag saknar det nu, det är som om pandemin blivit en del av vardagen.

Så har den ju också pågått länge, en evighet sen ett annat liv. Det är 8 veckor sen jag packade ur bilen i Karantänen. Jag hade vinterkängor och tjockaste jackan på och sov med strumpor och flanellpyjamas för att det inte blev tillräckligt varmt.

På morgonpromenaden i morse hörde jag säsongens första gräsklippare. Det har blivit en annan årstid två månader senare och just nu ställs inte uthålligheten på några större prov. Men om ytterligare 2 eller, hemska tanke, 4 månader, när mörkret och kylan återvänder håller jag ut då? Jag börjar kraftsamlandet i denna, den vackraste veckan.

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons