Totte Wallin om toxisk maskulinitet: Vad är värst?

När politiken tar slut återstår bara kriget, så det känns minst sagt underligt att diskutera en örfil när Ryssland massakrerar Ukraina. Normer här, krig där.

Jag tänker tillbaka till skolgården och alla som skrek ”Rödtopp” till den som var rödhårig eller den som fick heta  ”Haren” för att hen hade stora framtänder. Vilket sitter djupast, har skadat mest, örfilen eller år av giftpilar?

När Bosse Parnevik för länge sedan härmade Ingemar ”Ingo” Johansson och sa ”Floyd ville ha en tredjedel men då ville jag ha en fjärdedel”  skadade det boxarvärldsmästaren mer än ett knockoutslag. Över 25 år senare sa han om Parnevik “jävla buktalare, den gubben ska jag ta”. En gång i Mora, på Statts uteservering, var det nära. Under en drink efter en kändisgolf spanade Ingo in den före detta häcklöparen som snabbt under ett DM i Munkfors hoppade över staketet och försvann upp på sitt rum. Det blev roomservice och tidig avresa, eller en så kallad teknisk knockout.

Ernest Hemingway skriver i ”Farväl till vapnen”, där han som ung granatskadad ambulansförare under första världskrigets strider i italienska Tyrolen, hur han förälskar sig i en äldre nattsköterska. När hon sedan överger honom för en äldre italiensk officer skriver han: “Det skadade mig mer än granatsplittret”.

Hockeyspelaren Jonathan Hedström som brottats med anorexia genom hela sin yrkeskarriär i elitserien, landslaget och NHL, berättar i SVT:s programserie Ätstörningar att det var några ord från en tränare tidigt i Skellefteå som var orsaken. Tränaren sa att han var för tjock. En hockeyspelare som tacklats, slagits och kämpat i rinken skadades liksom Hemingway av ord, inte av granater eller slag.

Är slutsatsen att om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet istället kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet? Eller vilka normer ska vi ha kring det ”psykiska våldet”? Ska vi inte vara lika vaksamma mot mobbning och giftpilar?

The first cut is the deepest. Baby, I know, the first cut is the deepest. Cause when it comes to being lucky, she was cursed. When it comes to loving me, she’s worst – Cat Stevens 1967