News55
Detta är en sponsrad artikel

Varför är de gamla så ensamma i Sverige?

Artikelbild
Foto: Fredrik Sandberg / TT
Ana Martinez
Ana Martinez
Uppdaterad: 19 nov. 2016Publicerad: 19 nov. 2016

Jag har under hela mitt vuxna liv hört talas om de äldres förfärliga ensamhet i Sverige. I Latinamerika sades det att i Sverige var de äldre så ensamma att många av dem tog sina liv och ingen märkte något förrän kroppen började lukta. Sant eller falskt?

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

– Förtal, en tidningsanka om det fantastiska Sverige som avundsjuka kapitalister sprider! menade frihetskämpen Renato i Uruguay för länge sedan.

Men när dåtidens latinamerikanska diktaturer gjorde att Renato hamnade i sitt beundrade Sverige som flykting, då lät det annorlunda: ”Hur alienerande är inte det här socialdemokratiska samhället som behandlar de gamla som om de vore kollin – titta vad ensam han är, den gamle mannen däruppe!” Renato hade upptäckt gammelfarfar Sigge, grannen ovanför mig.

I början trodde jag att Sigge var ett spöke. Ingen levande människa står orörlig dagarna i ända ensam vid fönstret i väntan på förbipasserande för att kunna vinka åt dom.

Jag började vinka tillbaka, gamle Sigge och jag inledde en handens dialog, på fredagar kom jag med mjuka kanelbullar, lämnade dom vid hans dörr och sprang ner till gården för att titta upp och vinka. Detta skedde långt innan hela Sverige hade upptäckt fredagsmys. Bullarna uppskattades förstod jag, för på lördagar vinkade Sigge med den tomma papperspåsen i handen.

 Har du aldrig ringt på hos den gamle? frågade Renato en dag.

– Men på vilket språk skall jag tala med “el abuelito sueco” (lilla svenska farfar)? försvarade jag mig. Jag var ju nyanländ. Men Renato ville inte godta mina undanflykter. Det var nu under livets sista skede, efter att ha byggt upp det här landet, som de gamla proletärerna skulle befrias från ensamhetens ok.

– Minst en kram om dagen och trevligt sällskap till varje ensam gamling i Sverige! utropade Renato i affekt. Frihetskämpen från Uruguay hade hittat sin revolutionära uppgift i mottagarlandet Sverige.

Själv skulle jag börja ”ensamhetens befrielseprocess” med grannen på Alströmergatan 45, min första adress i Sverige. Jag var 25 år och nyanländ. Sigge, 92, var etnisk svensk och mycket ensam. Vad hände under våra kramsessioner? Kunde jag befria gamle Sigge från ensamhetens ok? Det skall jag berätta i mina memoarer.

ANNONS

Nu många år efteråt när jag själv tillhör en generation som oundvikligen närmar sig den riktiga ålderdomen tänker jag ofta på gamle Sigge. Varför var han så ensam? Ja, varför är de gamla så ensamma i Sverige? Om partnern och vännerna har dött, och de vuxna barnen flyttat utomlands finns det inte ändå några andra välvilliga medmänniskor som kan komma och fika då och då?

Socialstyrelsens årliga undersökning av alla äldre med äldreomsorg uppger 2016 att många drabbas av ångest och oro på grund av ensamheten. Mest missnöjda är de äldre som inte får vistas utomhus ens när vädret tillåter det.

Kommer ingen att komma och hjälpa mig att ta en promenad om våren när jag blir riktigt gammal? Jag blir mörkrädd. Lever vi i ett land där en ekologisk kyckling har mer möjligheter att vistas ute än de äldre? Döms de riktigt gamla till en ättestupa som heter ensamhet?

Hur som helst behövs det, på många olika plan, en attitydförändring i sättet att betrakta de äldre. Vörda, hedra och tacka de som trampade livsstigarna före oss, det vore inte fel!

ANNONS