Plötsligt stängde SVT av min mejl och mobil

En Lenovo-dator. Arkivbild.

Det kändes som att jag stod på ett ensamseglande isflak. Totalt utlämnad, ingen visste var jag fanns och jag kunde inte påkalla uppmärksamhet. HJÄLP! Plötsligt utan förvarning stängde min tidigare arbetsgivare av först mejlen, sedan mobilen. Jag skulle ringa vårdcentralen en morgon men samtalet gick inte fram. Försökte om och om igen innan polletten ramlade […]

Marianne Rundström

Annons

Annons

Det kändes som att jag stod på ett ensamseglande isflak. Totalt utlämnad, ingen visste var jag fanns och jag kunde inte påkalla uppmärksamhet.

HJÄLP!

Plötsligt utan förvarning stängde min tidigare arbetsgivare av först mejlen, sedan mobilen. Jag skulle ringa vårdcentralen en morgon men samtalet gick inte fram. Försökte om och om igen innan polletten ramlade ner. Aha, detta var alltså dagen när min digitala relation till det tidigare jobbet avslutades.

      LÄS MER: Hur känns friheten för de som inte har något jobb

Jag greps nästan av panik. Den där smidiga övergången som jag hade planerat i månader, när jag skulle ligga ett steg före och se till att allt var kopierat och säkrat och den nya mobilen och adresser redan etablerade när gamla abonnemang stängdes ner, gick åt skogen.

Krångligt förstås men väckte också tankar om hur totalberoende jag har blivit av den digitala världen.

Jag har inte ens en fast telefon. När gamla släktingar inte ringde längre återstod bara telefonförsäljare (även de som nonchalerar NIX) och då var det läge att dra ur jacket (herregud, så ålderdomligt det låter. Jacket. Bakelit).

Fri som en fågel, luren alltid i handen eller åtminstone till hands var jag än befann mig. Men just de här dagarna skulle jag vara ensam med barnbarnen på landet och eldade upp mig själv för vad jag skulle göra om något hände och jag inte kunde meddela mig med omvärlden. Att springa iväg till en granne är nästan ett bortglömt beteende.

      LÄS MER: Hur kan en smiley ersätta gammal hederlig brevväxling?

Fast nu är man ju uppkopplad överallt så på Facebook kunde jag delge omvärlden mitt nutidsöde och bli nådd ändå. Många skickade hurtiga grattiskommentarer. Njut av tystnaden, ha en underbar dag i fred … jag skickade smileys tillbaks men i verkligheten tog känslan av att vara isolerad över.

Ny mejladress kan man kirra på ett ögonblick men att få den spridd, känd …? Hur många kontakter riskerar jag att tappa nu, jag som haft samma adress i snart ett kvarts sekel? Det är nästan som att min mejladress har varit en del av min identitet.

Det är världsliga ting, men det digitala beroendet har gjort något med oss. En symbios där jag inte längre står på stadiga ben utan digitala livlinor. Att vara uppkopplad och kommunicerbar är en förutsättning för att vara på banan. Svarar man inte relativt omgående finns man inte eller riskerar att bli struken från viktiga listor. Hur mycket möda lägger vi numer ner på att hitta någon som är svåråtkomlig?

Vad står mobilberoendet, som blir allt mer synligt i det offentliga rummet, för? Alla samtal jag helst inte vill överhöra för att de är alltför privata. Småbarnsföräldrar i parken vars barn förgäves ropar på pappa eller mamma som försvunnit med näsan ner i mobilbubblan. Middagsgäster som ogenerat ägnar mobilen mer uppmärksamhet än bordsgrannen.

      LÄS MER: Därför saknar jag brevet i vårt digitala samhälle

Handlar allt detta om bekräftelse och är det i så fall därför min tillvaro gungar när mejl och mobil för en kort tid blir obrukbara och jag känner mig som Robinson, fast utan Fredag?

Allt är igång igen nu och igår landade ett brev med känd avsändare på dörrmattan. Ett analogt. Handskrivet. Fattar ni? ”Himmel, vem är död nu?” hinner jag tänka innan insikten om att detta analoga unikum bara kan vara ett trevligt sätt att höra av sig på, hinner ifatt.

Lite nyttig avprogrammering helt enkelt.

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons