Vem tror du att du är, Zara Larsson - och ni andra?

Foto: Fanni Olin Dahl / TT

Det blev ett himla ståhej när Zara Larsson, ung och lovande popartist, tog bladet från munnen och påpekade det orimliga i att kvinnor som skulle vara med på Bråvalla-festivalen – kallad Sveriges viktigaste musikevenemang – inte alls marknadsfördes som de manliga dragplåstren. Zara utsattes för rena hatkampanjen: vem tror hon att hon är? Svaret är givetvis att hon är en […]

Aina Bergvall

Annons

Annons

Det blev ett himla ståhej när Zara Larsson, ung och lovande popartist, tog bladet från munnen och påpekade det orimliga i att kvinnor som skulle vara med på Bråvalla-festivalen – kallad Sveriges viktigaste musikevenemang – inte alls marknadsfördes som de manliga dragplåstren.

Zara utsattes för rena hatkampanjen: vem tror hon att hon är? Svaret är givetvis att hon är en person och artist som är värd respekt, inte minst därför att hon tror på sig själv och jobbar för att komma vidare i en synnerligen hård och besvärlig bransch. Ilskna festivalbesökare skanderade ”Vi-sa patt-ar-na” när hon intog scenen och det var ändå ett av de snällaste ropen som hördes. Näthatet har tyvärr fortsatt strömma mot henne alltsedan dess.

      LÄS MER: Kvällstidningar och kändisar spär på näthatet

Marknadsföring är svårt. Både för dem som utför den och dem det gäller. Inte sällan kokar det ner till just den där frågan ”vem tror hen att hen är?”. Men i en alltmer kommersialiserad värld är det nödvändigt att tro – och att agera därefter. Hjälper det? Långt ifrån säkert.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till bokbranschen. Sökte en nyutkommen bok.

Inte hittade jag den. Gick till kassan, frågade. Tjejen konsulterade sin dator. Jo, den skulle finnas. Vi letade gemensamt. Och minsann! Där stod den! En liten ensam inklämd rygg, svårupptäckt. Inte hade den ”recensionsetikett” heller, något som kedjans personal verkar stå för. Att Bibliotekstjänst skrivit positivt om den, precis som flera bokbloggare, känner förstås heller ingen till.

Hur skulle någon som inte var personligen bekant med författaren ha en aning om boken, om att den fanns över huvud taget? Vem skulle upptäcka den? Och köpa den (förvisso till ett pris långt över det på nätet, men ändå)? Självsvåldigt drog jag ut boken ur hyllan och ställde den med framsidan synlig, som de andra, storsäljarna. Senare har jag förstått att författare inte sällan handgripligen ingriper i bokhandlares skyltning …

Där har ni problemet i ett nötskal. En okänd produkt, det kan vara en bok, en låt, en tandkräm, och den må vara hur bra som helst. Det hjälper inte så länge inte produkten syns, nämns, omtalas. Och när det gäller tandkräm så fungerar marknadsföringen ofta. Inom kultursektorn fungerar den sällan. Den som haft en bästsäljare surfar vidare på framgången. Den som vill upp kan vara i mästarklass, men måste också ha en helsikes tur.

Det är därför bokhandeln dukar upp fulla bord med nya titlar från Jan Guillou och Camilla Läckberg, hundratals exemplar av böcker som redan har en garanterad kund- och läsekrets. Omöjliga att missa. Det är därför en bok av en mycket mer okänd författare står i ett enda förskrämt exemplar inklämd på en hylla, omöjlig att upptäcka. Det är väl därför tv-kanalerna trailar för program som en miljonpublik aldrig missar medan fräscha pärlor visas för 50 000 tittare innan serien läggs ner.

      LÄS MER: Camilla Läckberg backas av Kristdemokraternas Kvinnoförbund 

Tänk om man genomförde ett experiment. Tänk om varje Akademibokhandel i landet (66 butiker) dukade upp ett centralt placerat bord med, låt oss säga, ett 20-tal exemplar av en hittills tämligen ouppmärksammad bok och sedan se vad som hände. Alla böckerna skulle inte bli sålda, men definitivt fler än när just det här verket inte syns alls. Och det vet vi ju dessutom: böcker man ser i fysisk bokhandel tenderar också att säljas på nätet.

Tänk om dagstidningarna inte fortsatte att nedprioritera recensionsverksamheten av nya böcker (de hade ju resurser att recensera vartenda Sommar-program)! Tänk om Bibliotekstjänst inte fortsatte välja bort, på grumliga kriterier, ett stort antal nyutkomna böcker utan återvände till sin gamla princip: att läsa och bedöma allt!

Visst vill vi väl ha pappersboken kvar?!

      LÄS MER: Vem tar ansvar för barnens dåliga ordförråd?

Tänk om man skippade all tv-trailing för Mello och valde att marknadsföra några ”smala” program på det frigjorda utrymmet! Tänk om inte alla magasinsprogram valde att som sina gäster bjuda in de där ständigt återkommande storsäljarna, som förvisso bara ställer upp när de har en ny produkt att promota, utan i stället botaniserade bland mer okända förmågor, människor med nya öden, nya berättelser, nya åsikter!

Och jag tillåter mig tro att det är av liknande anledning som Zara Larsson inte syntes lika bra som Kent när Bråvalla-festivalen drog igång: Kent är etablerad sedan länge, Zara ganska ny. Kvinnligt eller manligt tror jag för min del har underordnad betydelse.

Fast det finns ändå en fördel med att tillhöra de osynliggjorda i bokbranschen: ingen ropar att man ska visa pattarna. Och även om så skulle ske är det tveksamt om det skulle hjälpa …


Aina Bergvall är bland annat författare till böckerna ”Dela lika” (2014) och ”Att vara yngst är ett handikapp som går över” (2014).

Aina Bergvall
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons