Vi måste sätta stopp - klotter är inte något oskyldigt pojkstreck!

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

Annons

Häromdagen vandrade jag genom stan och valde nya stråk utmed vattnet. Stockholm är ju som vackrast från sjösidan och staden har satsat enorma summor på att göra kajerna gåvänliga. Nya bänkar, bryggor, belysning, båtar, kaféer och restauranger… Själen får vingar.

OM det inte vore för allt klotter.

I de mest känsliga kulturmiljöerna – då har jag ändå inte räknat in Gamla stans medeltida gränder – får ”taggar” och andra signaturer breda ut sig på fasader och broräcken, på bänkar och statyer, under broar och viadukter. Tyvärr är det inte bättre, ofta värre, i många andra huvudstäder. Förstörelsen av Rom får mig att gråta.

Egentligen ger själva ordet klotter fel associationer. Det här handlar inte om pojkstreck, heller inte om konst. Det är grov skadegörelse. Graffiti kan vara både häftig och inbjudande, i synnerhet om många olika aktörer är involverade. Satsningarna tillsammans med fastighetsägare i till exempel Borås är otroligt inspirerande. Men få ”målare” har sådana talanger, klottrarnas skadegörelse är ett större samhälls- och individproblem än många nog förstår.

      LÄS MER: Nu har Sverigedemokraterna ersatt konsten

Varför? Jo, därför att människor slutar att bry sig.

Det kan jämföras med en bil som lämnas med trasig motor vid vägkanten. Efter en kort tid saknas navkapslarna, sedan krossas rutorna och däcken stjäls. Inom några dagar är det ett bilvrak som står kvar vid vägkanten, färdigt att transporteras med bärgare till närmaste bilskrot.

Inte sällan är det på samma sätt med klotter. Klotter föder alltid mer klotter. Miljön blir otrivsam och för dem som bor och vistas i denna omgivning ökar otryggheten och rädslan. Förorterna är ju inte fredade på något sätt.

Men klottrarna bryr sig inte om oss andra, de riktar sig till kollegor i samma förstörelsebransch. Gärningsmännen kommunicerar och inspirerar varandra via Internet, de dokumenterar brotten och distribuerar dem i form av filmer och särskilda tidskrifter.

Vad gör man då? Viktigast är ändå att omedelbart sanera och få bort spåren. En ny bransch – klottersanerare – har vuxit fram. Men hur många miljarder kronor som skattebetalare, hyresgäster, affärsidkare och konsumenter under åren indirekt tvingats betala är inte enkelt att räkna ut. Däremot kan vi ju fantisera om allt som hade kunnat göras i samhället med hjälp av dessa miljarder kronor!

      LÄS MER: Dags att tänka om – vad gör ni med pengarna SJ?

Jag tror på dialog, men tvivlar när det gäller klottrarna. Vissa kommuner har gjort försök med så kallade lagliga väggar. I flera fall har detta i stället resulterat i aktiv nyrekrytering av unga och nya och att klottret spridit sig till nya områden.

I själva kulturen ligger dessutom att det ska vara olagligt, farligt och synligt. Därför är det också värst i närheten av våra allmänna transportmedel.

Ett antal klottrare har genom åren dömts till böter och har så pass stora skulder hos kronofogden att de inte känner någon som helst motivation att börja arbeta och därmed betala skatt. Många beskriver dessutom kulturen och livet som klottrare som en sorts beroende. Det går inte att sluta, ”kicken” är för stor. Därför behövs förmodligen någon form av rehabilitering och av-programmering, liknande verksamheter som Fryshuset har för att stödja avhoppare från rasistiska och religiösa extrema organisationer.

För så här kan vi inte låta det få fortsätta! Eller kan vi det?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons