Ulf Elfving: Därför var Lasse Lönndahl unik

Det har jag vetat sedan 1952. Då stod jag, på nyårsafton, tio år gammal, med mitt autografblock utanför biograf Lyran på Sveavägen. Det var nyårsvaka där, en vanlig attraktion på den tiden. Kända namn från scen och grammofon showade för fullsatt salong timmarna före nyårsafton.

Den här kvällen var det snö, blåst och kyla. Men vad gjorde det, jag drog ihop jackan och såg fram emot att artisterna skulle komma ut och fylla min autografbok.

Och visst kom de, strax före klockan 23. Den ena efter den andra av våra firade stjärnor vällde ut i nyårsnatten.

Alla skyndade förbi utan att kasta mer än en blick åt killen med autografblocket. Alla utom en. Som stannade, skrev en hälsning och pratade en stund medan snön föll och kylan bet.

Lasse Lönndahl!

70 år senare minns jag minuterna utanför Lyran som om det var i går. Och sen den där nyårsaftonen har jag fått många bevis på Lasses storhet – som människa och artist. Vi träffades många gånger i olika sammanhang. På hans 80-årsdag 2008 var jag toast-master. Så mycket folk som var där och visade Lasse sin kärlek!

För exakt en månad sen ringde han och gratulerade mig på födelsedagen. Hur mådde han då?

-Prima, sa han, som den borne optimist han var.

Han fick en del smällar i livet. Växte upp i Vasastan med en ensamstående mamma och tre syskon. De hade det inte fett. Lasse:

-Vi hade det mycket knapert. Bara kallvatten och värme i elementen bara ibland. Men  mamma klagade aldrig, hon var fantastisk.

Lasse avslöjade också vem hans första kärlek var:

-Hon hette Lisbeth Bodin. Vi var små, men hon blev min första manager. Jag sjöng på gårdarna i kvarteret, tanterna slängde ut småslantar genom fönstren, och Lisbeth samlade ihop dem. Sen köpte vi godis för pengarna och festade på det.

Senare i livet, 1970, omkom Lasses dotter Malin i en bilolycka.

Kanske bidrog det till att han insåg att det gäller att ta vara på det som är positivt i livet. Och i Lasses fall var det ju massor. När hysterin var som störst fick han tusen beundrarbrev i veckan, berättade han för mig för några år sen. Han satt i turnébussen och försökte skriva svar på alla(!).

Tio år i rad utsågs han till Sveriges bäste sångare. Hans röst var makalös. Men  dagens stjärnor var han skeptisk till. De skriker för mycket, var hans dom.

Det var nog det enda negativa jag hörde honom uttala under alla år. Han var aldrig sur:

-Jag kan inte bli arg! Jag har försökt då och då, men det går inte!