Egen färskpotatis till jul(!)

Det är duggregn, dimma, evig skymning. Väldigt stämningsfullt att komma ut i skärgården några dagar före jul. Men när jag sätter spaden i jorden i det minimala potatislandet känns det plötsligt nästan som midsommar:

Fräscha färskpotatisar möter dagsljuset för första gången och formligen ropar efter sällskap i form av sill, dill, gräslök och gräddfil. Till jul!

Det känns både exklusivt och lite rättvist. För oj, vad de där sättpotatisplantorna vårdats, vattnats, kupats och pysslats om i nästan ett halvår. Vissnat ner sen länge men lämnat sin frodiga avkomma väl skyddad under jordtäcket.

Förra året var det snö tidigt. I januari skrapade jag bort en decimeter snötäcke och hittade något kilo vackra, vita och röda potatisar i landet. Alldeles utmärkta att äta mitt i vintern.

I år blev det ett par, tre kilo, lagom till julsillen.

Och på köpet får man en påminnelse om att det – trots att man misströstar emellanåt – faktiskt kommer en ny sommar! Så småningom.