Min storebror har gått bort och marken rämnar under mig

Många vittnar i dag om hans professionella storhet. Hur han utvecklade och fulländade sportreferatet. Åtskilliga av hans insatser i etern är historiska.

Jag skulle gärna också vilja betona den mänskliga sidan. Han sa jämt:

-Det bästa med mig är mina polare!

Han förtjänade verkligen sina polare. Själv var han kompisen som aldrig svek.

Han brydde sig om alla, hög som låg. När den unge, lite bortkomne Arne Hegerfors kom till Stockholm för att börja jobba på TV sa Tommy:

-Vi måste ta hand om killen, han är ju ensam i storstan!

När samme Arne drabbades av det ena eländet efter det andra, hjärtinfarkt och hjärntumör, för några år sen, var Tommy den förste att ta kontakt, besöka, muntra upp.

Han hade ett varmt hjärta som klappade för alla. Var någon sjuk eller hade problem så var Tommy snabbt på tråden, stöttande och tröstande.

Och hans råd till unga kolleger var alltid: Låt pumpen vara med! Man måste visa hjärta och känsla för uppgiften i den här branschen.

Men det var hans eget hjärta som till sist gav upp. Tillsammans med svår KOL och flera andra åkommor, satte det stopp för hans fantastiska liv natten till söndag.

Vi talades vid en timme innan han somnade in. Han ringde sent på lördagskvällen, rasade över sin telefon som krånglade, talade om att han gladdes över att få lämna sjukhuset och förhoppningsvis åka hem på onsdag, hyllade den goda maten och de snygga sköterskorna på sjukan och bad mig lämna referat från Djurgårdens match mot Sirius på måndagskvällen.

Jag kommer alltid att glädjas över detta sista samtal. Att höra lite av den gamle gamängen Tommy.

Nu blir det inget referat. Men Tommy kommer förhoppningsvis att ha det bra och som vanligt bli den sociala, slagfärdiga och oslagbart humoristiska medelpunkten i gänget av gamla järnkaminer som han kommer att älska att återförenas med i sin himmel: Knivsta, Rolle, Tumba och alla de andra legendarerna.

Som vi säger i blårandiga kretsar: alltid, oavsett, brorsan!