Tio år efter snapsviseskandalen: nu ska vi äta skärgårdens bästa sill igen

Det var en vacker sommardag. Den sköna gamla ångbåten skulle köra sin klassiska rutt från Skeppsbron upp till Norrtälje, med stopp vid alla bryggor, 20 stycken – en underbar tur som vi, ett gäng glada gubbs, åkte en gång varje år.

Men den här gången var det inte tal om att vara glad. Efter sillen, nånstans i höjd med ångbåtsbiffen (alltihop utsökt), äskade den unga servitrisen tystnad och förklarade att hon inte tolererade vilka vilda visor som helst på sin arbetsplats.

Vi satt som fiollådor och aptiten försvann som en vindil från Ålands hav. Vad var det som var förgripligt med snapsvisorna? Det var Calle Schewens vals och Hej tomtegubbar och Gäddorna leker i vikar och vass och…

… ja det var nånting med pojkar som busar med flickornas musar, sa servitrisen och såg ut som om hon ville stjälpa oss alla över bord.

Vi blev sura. Komma här och ha åsikter om våra fina sånger! En stackars hovmästarinna tillkallades, och hon visste inte vilket ben hon skulle stå på.

-Unga tjejer läser så mycket genusteori i dag, tröstade hon. Men vi bjuder på kaffet.

Nå. Det blev en historia att berätta av det där i alla fall. Men långsinta som vi var, åkte vi inte den där båten mer.

Men herrejösses, det måste ju finnas en preskriptionstid även för kränkningar! Så nu åker vi igen – efter sisådär tio år av sur bojkott. Sillen, ångbåtsbiffen, skärgårdsromantiken, maskindunket och medpassagerarna går inte att motstå längre! Och den arga servitrisen har säkert hittat andra herrar, i andra miljöer, att tillrättavisa (där det säkert är mer motiverat).

Så det blir efterlängtad avfärd från Skeppsbron i dag klockan 16.45. Sånghäftet har genomgått stenhård censur. Besättningen kan vara lugn. Och vi hoppas att sillen och biffen håller stilen. Rapport kommer.