A-
A+

Jan Schermans boktips: En roman om en dåtid som har stor betydelse i nutid

Konst, kultur och nöje, LitteraturNews55

Jan Scherman tipsar om en ny bok varannan vecka. I det här avsnittet berättar Jan om en bok som skildrar svensk kultur och historia och som ger oss viktiga insikter om nutiden.

News55

Annons

Annons

I en sliten godsvagn trängs ett stort antal kvinnor och barn. Det går inte att räkna dem alla. De är på väg från Auschwitz. Vart vet ingen. Malika tuggar försiktigt på en bit bröd. Försöker svälja. Det går inte. Hon hör någon skrika.

-Titta! Zigenarjäveln har bröd i munnen! Mitt bröd!

Malika hör någon skrika tillbaka på tyska. 

-Äckliga vidriga svin! 

Orden som upprepas. Malika inser att det är hon själv som brutit tystnaden och nu fredar sitt levebröd. Hon vinner striden. Men stämningen förblir på helspänn. Alla vaktar varandra.

I nästa scen lyser den lantliga idyllen från en gudsförgäten plats i Småland. Ett välordnat hem i den svenska folkhemsidyllens anda. Men kampen om en bit bröd i godsvagnen från Auschwitz lämnar inte Malika. 

Det är två parallella handlingar som följs åt i Majgull Axelssons roman ”Jag heter inte Miriam”. Den glättiga fasaden döljer ett fasansfullt tragiskt levnadsöde. I transporten från Auschwitz lyckas Malika komma över en klänning från en judinna som avlidit. Här finns judestjärnan fastsydd. I det nya lägret i Ravensbrück antar hon namnet Miriam Goldberg. Och det är den personen som så småningom kommer till Sverige med hjälp av Folke Bernadottes ”Vita bussar”. Hon etablerar sitt nya liv i Nässjö, i hopp om att världsfreden också ska bringa frid i själen.

Majgull Axelsson är en berättare som med finstämd precision tecknar Miriams liv – det som aldrig blev sinnesfrid. Det som istället blev en ständig konflikt mellan hennes verkliga jag och den stulna identiteten. Den eviga kampen mellan de skräckfyllda upplevelserna från koncentrationslägren och vardagen i det välfärdssamhälle som Sverige byggde upp efter världskriget. Vår neutralitet hade ju skyddat oss från direkt inblandning i kriget. 

Mitt i paradiset gör sig helvetet påmint.

Det har skrivits många ögonvittnesrapporter om Förintelsen. Många historiker har dokumenterat detta övergrepp mot mänskligheten. Det kommer ständigt nya avslöjanden. Nya utställningar om vikten av att aldrig glömma. Sveriges regering, med Stefan Löfven i spetsen, har beslutat att skapa ett museum om Förintelsen. Dessförinnan var det statsminister Göran Persson, som inrättade verksamheten ”Forum för levande historia”, som är ett nationellt forum för att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Bakgrunden då var en undersökning som gjorts av Stockholms universitet och Brottsförebyggande rådet och som visade att nästan 25% av de tillfrågade ungdomarna var tveksamma till att förintelsen verkligen ägt rum. 

Majgull Axelssons roman är i sina detaljer som en dokumentär berättelse om en grupp förföljda människor som ofta tillhör de mest bortglömda, romerna. Jag funderar över – om det gjordes en undersökning idag – hur många skulle veta att också romerna ingick i nazismens plan för den industriella utrotning, där judarna var ett huvudmål? Är rädd för att okunskapen växer.

Boken om Miriam gavs ut våren 2014, vilket väl får sägas vara en synnerligen väl vald tidpunkt. Det året avslöjades att polisen i Skåne fört ett hemligt register över romer. Samma år kom en rad förslag om tiggeriförbud för att de östeuropeiska romerna skulle tvingas tillbaka till sina hemländer. 2014 kom också den första biografin över romernas förkämpe i vårt land, Katarina Taikon. Men tyvärr är boken lika aktuell idag. Krav på tiggeriförbud dyker upp med jämna mellanrum. Och nyligen framförde SD:s partiledare Jimmie Åkesson på twitter att invandrare som utgör en ”social, kulturell eller ekonomisk belastning” ska stoppas. Det var lätt att förstå att romerna var en av de grupper Åkesson avsåg. Förvisso blev motreaktionen häftig, men stödet visade sig också vara omfattande. 

”Jag heter inte Miriam” är en historisk roman om både dåtid och nutid. När berättelsen börjar fyller Miriam 85 år. Hon inser att hon snart måste berätta om sitt verkliga jag, innan det är för sent. Självförnekelsen trycker på allt hårdare. Lögnen kommer att spricka. Men vad kommer omgivningen att säga? Kommer de att tro på Miriam? Eller blir reaktionen att Miriam drabbats av alzheimer? 

Jan Schermans boktips presenteras i samarbete med Storytel. Just nu får alla News55:s läsare ett specialerbjudande – prova Storytel och välj bland hundratusentals ljudböcker och e-böcker i 30 dagar helt utan kostnad. Läs mer här! (ANNONS)

Nyfiken på hur Storytel fungerar? I filmen nedan visar vi tydligt och enkelt hur du kommer igång med tjänsten. (ANNONS)

Det är lätt att känna sympati för Miriams förklädnad av sitt eget jag. Romerna var längst ner i det kastlösa samhälle som koncentrationslägret utgjorde. Här fanns också klasskillnader bland fångarna. 

I författaren och överlevaren Primo Levis prisbelönta böcker ”Är detta en människa” beskrivs dessa helvetets egna hierarkier. Majgull Axelsson för det vidare genom romska Malika som ville vara en judisk Miriam. Bråket om brödbiten i godsvagnen demonstrerade att det fanns skillnader också i de mest utsatta situationer. Längst ner på skalan i fångenskapen fanns ”zigenarjäveln”. Tilltalsordet bar tydliga vittnesbörd om saken.

Minnesbilderna är Miriams ständiga plågoande, som anklagar henne för livslögnerna. Frågan ger sig inte – varför förblev hon inte den hon var? Men i detta retroperspektiv finns också hennes stora besvikelser. Vart tog hennes föräldrar vägen? Hennes pappa som inte kunde rädda henne undan koncentrationslägret? Hon minns presenten han gav henne – de vackra örhängena. Vart tog de vägen?

Lika litet som Miriam lyckas fly från sig själv, lika hopplöst svårt blir det att hitta en plats utan rasistiska förföljelser. Drömmen om ett likaberättigat liv hotas hela tiden. Inte ens friheten i Sverige skapade själsfrid. Inte ens förklädnaden med ett annat namn och en påhittad bakgrund blev det skydd hon hoppats på. 

Några år efter kriget utbröt kravaller i Jönköping. Ungdomar jagade ”tattare”. Miriam gick till Akademiens ordlista och försökte förstå ordet ”gatuupplopp”. Hon letade i Nordisk Familjebok där ”zigenare” beskrevs som tjuvaktiga. Från det tidiga 1900-talet hittar jag själv boken ”Svenska Folktyper” av Herman Lundborg, som förestod det svenska rasbiologiska institutet. I Lundborgs bok finns ett helt avsnitt om ”vagabonder, tattare, kriminella och dylika”. Lundborg skrev ”att ett lands största rikedom är dess folk, förutsatt att det är av god ras”. Och han ansåg att vi ”äro i det hänseendet ovanligt lyckligt lottade.” Det rådde en bred politiska enighet i Sverige om rasbiologiska institutets verksamhet. Långt in på 1950-talet. Svenska var finare än andra. Mycket finare än Malika. 

Majgull Axelsson blottlägger det svenska rasistiska arvegodset. Hennes verklighetstrogna roman är som en dramatiskt avslöjande dokumentär om våra egna fördomar. Och en initierad inblick i nazismens övergrepp mot mänskligheten. Det är både dåtid och nutid. Det går att förstå på ett helt annat sätt än när siffror på industriellt mördade människor radas upp. Hur många romer mördades under Förintelsen? Forskarnas siffror varierar, 200 000 säger en del. Andra hävdar att det var minst 500 000.

Genom Malika och Miriam förstår jag bättre. Jag inser också att överlevarna aldrig glömmer. Deras återkommande mardrömmar blir påminnelser som gör att minnet aldrig förbleknar. 

Egentligen kunde jag nöjt mig med en mycket kortfattad uppmaning: Läs boken, lyssna på ljudboken, köp boken! Det är en mycket stark upplevelse, som hjälper till så att ingen av oss glömmer.


FEM SNABBA

1. Lätt eller svårläst?
– Det känns som varje ord är noggrant avvägt. Texten flyter fram otvunget och enkelt. Jag kastas mellan vardagens värme och vardagens taggiga terror.
2. Kort eller lång?
– Ljudboken är 16 timmar och 35 minuter. E-boken 455 sidor.
3. Kärlek vid första ögonkastet?
– Det här är oemotståndligt. Jag sugs in i berättelsen genom en slags omvänd centrifugalkraft. Kopplingarna mellan dåtid och nutid gör att det finns ett spänningsmoment genom hela berättelsen. Samma sak med fiktionen, som hela tiden skulle kunna vara dokumentär.
4. Det var som faen-upplevelser?
– När Miriam trodde att allt skulle vara över, att allt hat hade lagts bakom henne – då kommer det tillbaka. En lastbil med ett gång skrålande tonåringar, mitt i den Småländska idyllen Jönköping. De ska jaga ”tattare”. Det är några år efter att Miriam kom till Sverige efter fångenskapen i Auschwitz och Ravensbrück. Hon gömmer sig i en livsmedelsaffär för att inte bli upptäckt och avslöjad som romska Malika. Det är en bild av det neutrala och folkhemsidealistiska Sverige,  som trängts tillbaka. Det blir en viktig påminnelse om djupt liggande fördomar i vårt eget land.
5. Uppläsaren får betyg – max fyra mikrofoner
– Katarina Ewerlöf får tre starka mikrofoner, nära fyra. Hon är en fin kombination av saklig och engagerad röst.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

banner_sthlm

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Prova idag och få tillgång till allt vårt innehåll!