Jens Hultén: "Jag var en parkbänksalkoholist"

Jens Hultén, 58, är skådespelaren vi är vana att se i hårdkokta, svenska actionrullar som ”Wallander-Hämnden”, ”Johan Falk-filmerna”, ”Höök” men har även gjort andra typer av filmer som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och ”Lasse-Majas detektivbyrå – Stella Nostra”.

Han blev även nominerad till en kristall för bästa skådespelare i TV dramat ”Systrar 68”, setts i amerikanska James Bond-filmen ”Skyfall” samt ”Mission Impossible” samt medverkat i en rad andra filmer och uppsättningar.

Nu är han dock ute på ett ny, och lite annorlunda resa. Den 19 oktober hade soloföreställningen ”Den sista matchen” premiär. Den är skriven av Jens och Benny Haag och på scenen finns även Jens son Eddie med som står för musiken.  Föreställningen har ett slut som ger hopp, precis som Hollywoodfilmerna har, Annars blir det för jävla svart och tråkigt, enligt Jens då uppsättningen är en betraktelse över det missbruk som människan ständigt vältrar sig i, i jakten på materiell lycka och framgång.

– Det är kul att min son är med på scenen, han är musiker och har eget band, komponerar och skriver och har skivkontrakt och är ett superproffs men vi har aldrig jobbat ihop.

Uppsättningen är naken och intim och har sitt ursprung i det missbruk Jens levde i för många år sedan men kan appliceras rent generellt på människor i stort. Vi lever alla i någon form av missbruk, något som skådespelaren vill sätta ljus på.

– Allting är sprunget ur mitt liv men den är ju skriven i en dramaturgisk form, det är inte en föreläsning om Jens Hultén utan jag spelar en roll men med mina egna tankar och erfarenheter. Jag behöver inte hitta på något för det finns så många beröringspunkter. Om man kan använda sig av det är det ju snarare en tillgång.

Skådespelaren var aktiv missbrukare för 23 år sedan och det var ganska illa på slutet. Han jobbade på olika krogar i Stockholm, kände allt och alla och rörde sig i de rätta kretsarna.

 – Det var inte långt därifrån, att jag var en parkbänksalkoholist, jag hade liksom inga bakdörrar längre och det var riktigt jävla illa. Jag krökade och pundade 24 timmar om dygnet men jag brukar säga att livet är inte bara tvära kast utan det finns alltid något som rullar i bakgrunden, ett oväder rullar in någonstans ifrån och så smäller det till, ser man inte över sitt missbruk så smäller det bara till en dag och du är fast.

Jens levde under lång tid i förnekelse, visste och höll med förstås att han drack för mycket men tog inte ansvar för det fullt ut, tyckte det var lugnt, förlitade sig på att det var en bra insikt i sig och att det fick räcka för stunden.

– Men till slut blir det bara patetiskt att inte kunna erkänna att man är alkoholist och göra någonting åt det. Och jag älskar att leva, tycker livet är fantastiskt men sedan inser man ju hur sorgligt det är. Sitta och älta med några gubbar, vara skyldig tobaksaffären pengar. Det blir så erbarmligt, inte värdigt och så får man sträcka ut handen och be om hjälp, vilket jag fick av socialtjänsten.

Sonen Eddie var då fem år när Jens slutade missbruka och hann inte riktigt uppleva det jobbigaste tiden då Eddie bodde hos sin mamma och Jens fick träffa honom nykter, något han idag kan förstå skapade stora konflikter.

– Det var så infekterat vilket jag förstås kan fatta idag, jag bara flydde, jag var ett kräk helt utan ryggrad och det där kom i kapp mig när man insåg att man inte var så ball som man trodde. Nu är det så längesedan men jag har en stor trygghet och vetskap om det och har fått distans till det.

Men pjäsen handlar inte bara om det enskilda missbruket utan Jens vill zooma ut och belysa hela mänskligheten, hur människan rent generellt är en missbrukande varelse som missbrukar resurser och allt vi kommer över i tron om att vi måste göra det för att överleva.

– Vad håller vi på med? Det är vansinne, vi ska bara ha, ha och ha så det blir inte snack om alkoholism i två timmar om mitt om man nu trodde det mer en allmän beskåda av människans girighet.

Många lider av missbruk i någon form och Jens kan, men ålder och erfarenhet, prata om det i olika former, med avstamp i sin egen historia.

Sedan i november har han läst in sig på manuset men Benny och han började jobba redan innan pandemin med projektet. Under den perioden hade Jens några produktioner som rullade på TV så han kunde försörja sig. Han drabbades dock av covid i början av pandemin.

­– Jag var väl inte dödssjuk men jag hade feber och blev väldigt trött efter, det tog nog två månader innan jag kunde gå i trappor utan att bli andfådd men det var en obehaglig upplevelse.

Skådespelaren är förlovad med musikalartisten Gunilla Backman, 57, sedan ett par år tillbaka och det kommer ett bröllop framöver även om inget datum är bestämt.

– Så blir det nog. Vi ska inte träffa någon annan, det är vi rätt klara med. Vi har hittat hem och det är så skönt. Vi träffades när vi jobbade med Peter Jöbacks show på Cirkus i Stockholm för 3–4 år sedan. Underbart.

Numera är även Jens farfar till barnbarnet Roky, något han uppskattar mycket och ser en så bra pappa sin son.

– Han är en så fin pappa, Han är precis det där som jag missade under hans första fem år och jag får de goa bitarna som farfar. Kan leka, byta blöjor och vad jag nu gör och sedan kan jag lämna tillbaka Roky som precis fyllt 15 månader.

När Jens blev farfar kom förstås insikten om sitt eget åldrande, något han ändå tar med ro.

– Jag har tränat kampsport hela mitt liv men det är klart det märks att jag åldras. Har dragits med en knäskada nu sedan jul, har lite ont i nacken så visst, det märks men känner mig ändå piggare än de flesta 58-åringar.

­