Robert Wells minns Jerry Williams: "En genuin rocknrollmusikant"

Bild: Jonas Ekströmer/TT, Sören Andersson/TT
Senaste NyttNews55

En av alla de svenska artister som fick jobba med Jerry Williams genom åren är Robert Wells. Han minns en inspirerande och kompromisslös kollega med en enorm feeling. – Man böjer sig ordentligt och tackar honom för allt.

News55

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

Jerry Williams avled på söndagen efter en kort tids sjukdom. Rockikonen sörjs nu av hela musiksverige och beskrivs av alla de som saknar honom som en ödmjuk, omtänksam och generös artist som älskade att stå på scenen framför allt annat.

En som minns honom med värme är musikern Robert Wells som uppträdde tillsammans med Jerry Williams vid ett flertal tillfällen.

– Jerka var ju en idol – ”Tänk om man fick spela med honom” – så när jag som 23-åring fick komma på audition och sedan spela i hans band kring 1985-86 var ju stort. Jag minns den enorma stoltheten när man fick sätta på sig jackan med ”Jerry Williams on tour”, berättar Robert Wells.

–  Jag minns en händelse i Ljusdals Folkets park när jag var ute och gick själv av någon anledning. Då mötte jag åtta raggare och att vara långhårig från Stockholm var ingen hit. ”Jaha, nu är det kört”, tänkte jag. Så tittade de på mig, såg turnéjackan och så sa en av raggarna ”Han är med Jerry, han är okej”.

Sedan jobbade ni ihop igen under ”The Stadium Tour” med Rhapsody In Rock 2002.

– Ja, med bland andra Lena Philipsson och Johan Rheborg. Jag minns att vi hade en grej mitt i föreställningen där Jerka gick ut till en liten scen där han stod och rockade med bandet. Fantastiskt, han hade en enorm feeling alltså. Scenmässigt, om man var lite trött, så försvann det direkt. Han gav en sådan enorm energi och kompromissade aldrig, han var trogen sin stil ända in i kaklet.

Umgicks ni privat?

– Nej, men man har alltid morsat och pratat när man setts. Vi var båda från Solna och AIK:are. Han sa inte så mycket när man var ute på turné, man kanske satt i turnébussen och snackade lite bågar. Samtidigt var han väldigt inspirerande och entusiasmerande.

Var han blyg?

– Det vet jag inte om han var, men han pratade inte bara för pratandets skull. På scen kunde han säga ”rocknroll” fyra gånger, det var hela mellansnacket. Jag upplevde nog att han privat och på scen var sig ganska lik.

Har du någon favoritlåt?

– Min klockrena favorit är hans tolkning av Chuck Berrys ”Let it rock”. Otroligt cool!

Kom dödsbeskedet som en överraskning?

– Ja, jag hade inte hört ett smack och blev väldigt förvånad. Jag var på gymmet när jag fick ett sms från en gammal skivbolagskollega om att Jerka var död. Det var faktiskt han som fick mig att börja träna en gång i tiden. Det var under Rhapsody In Rock; jag var sönderstressad och det såg Jerka. ”Ut och gymma”, sa han och fick mig att börja kuta. Han drog ut oss och sprang i Örnsköldsvik, men det dröjde inte länge innan han var försvunnen, han hade en enorm fysik.

– Man böjer sig ordentligt och tackar honom för allt. Jerka var en genuin rocknrollmusikant, säger Robert Wells.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons