Bert-Åke Varg om döden: "Den kommer, som ett brev på posten"

Bert-Åke Varg, 90, behöver ingen långrandig presentation egentligen, en av Sveriges mest etablerade skådespelare med många talanger på sin lyra. På bara 16 dagar lärde han sig att steppa när han fick bli ersättare till Nils Poppe i musikalen ”Lorden från gränden” i slutet av 1950-talet, bara en sådan sak imponerar stort.

Han har spelat i många revyer och har även inofficiellt svenskt rekord i filmdubbning och hans röst minns många från ”Fablernas värld” och ”Djungelboken”.  Bert-Åke gjorde även stor succé i ”Fint som snus” med Eva Bysing 1973 och är även känd för sin karaktär som ugglan Helge i barnprogrammet ”Från A till Ö” med Harriet Andersson.

Uppväxt med mamma som var hemmafru och en pappa som jobbade i den lokala pappersfabriken i Hörnefors i Västerbotten, förlorade skådespelaren sin treårige lillebror i difteri, något som förstås präglat honom mycket.

–  Min lillebror dog i difteri när han var tre år och jag minns hur ledsna alla i familjen var, det här var under kriget och det fanns ingen hjälp att få. Det kokades vatten för det var bra med ånga och man byggde ett extra rum och det var precis som om han kände det på sig, att han skulle dö för han höll ju på jämt och skulle bära och lyfta och kånka runt på saker. Han var aldrig still. Sedan föddes Theo, så jag fick en ny bror så småningom.

Redan som ung åkte Bert-Åke runt och sjöng och fick några kronor och när han senare kom in på Calle Flygares teaterskola i Stockholm 1955 tog han sitt pick och pack och flyttade dit.

Numera bor Bert-Åke med hustrun Julianna mitt på taket till en av Östermalms gallerior i Stockholm sedan flera år tillbaka och njuter av den inglasade balkongen och utsikten mot Tessinparken. Han mår bra trots vissa krämpor och är oerhört tacksam över allt livet gett.

– Jag ligger på Södersjukhuset tre dagar i veckan och får dialys sedan två år tillbaka, jag är född med bara en njure och den fungerar inte riktigt numera så man rensar blodet. Det tar 3-4 timmar varje gång. Jag har gått på koll under flera år och när man har 10 % kapacitet kvar ska man helst börja med dialys men jag väntade tills jag hade 6 % kvar. Det är roligare att ha roligt så länge man har möjlighet, köra båt och bil. Man måste ta vara på livet så länge man kan. 

Bert-Åke har drabbats av flera sorger i sitt liv, förutom förlusten av sin lillebror gick hans dåvarande hustru Anette bort i en hjärntumör. Hon blev sjuk 1974 och avled 14 år senare och Bert-Åke blev ensam med de tre barnen.

– Pontus var bara 12 år när hans mamma gick bort. Ja, det var tuffa tider med barnen och att jobba och jag var ju tillsammans med barnen så mycket jag kunde. Nu har jag ju Julianna och hon är ju toppen men den där tiden var väldigt svår.

Paret träffades hemma hos operasångaren Sven Erik Vikström men då var Annette med och det var först flera år senare som han och Julianna kontaktade varandra och de gifte sig så småningom 1997.

­– Nu har jag sålt båten, det är bara Julianna som har ork, hon är 15 år yngre än mig. Hon sköter om mig som en liten bebis, tack och lov. Jag har skulle inte klara mig om jag inte hade henne. Det svåraste är att stå vid sidan av när man tar hand om någon är, det är lätt att man börjar gnälla och klaga. Men något sådant finns inte. Hon lagar all mat och tar hand om mig på allra bästa sätt.

Och det är klart att Bert-Åke upplever åldrandet, det går inte att komma ifrån trots att han är pigg som en mört och snabb i tanken.

– Jag är en pigg pojke, snabb i huvudet men det är ju kroppen som fallerar men jag trodde aldrig jag skulle bli 90 år. Den här dialysen jag går igenom är jävligt hård, den tar ju bort alla muskler, man tappar ju allt. Det värsta med åldrandet är att matlusten inte är vad den ska vara, man måste äta för att överleva. Jag har tappat smaken men måste tvinga mig trots att jag har världens bästa kock. Stor belastning för oss båda när Julianna kämpar på och lagar mat och jag har svårt att få i mig den.

Han saknar resandet så det blir hustrun som får åka till hemlandet Ungern mest nuförtiden. Nyligen var hon på kalas i Budapest och då hade Bert-Åke tre barnvakter hemma, sina barn, som tog hand om honom.

– Jag har även en pacemaker sedan länge, jag ute och gick med hunden och fick en hjärtinfarkt och fick en pacemaker inopererad men den verkar sköta sig ganska bra. Men jag känner faktisk ingen stress överhuvudtaget över något sådant med sjukdom. Det är ingen idé. Då kan man bli jävligt sjuk bara. Man måste ha den inställningen, livet blir inte roligt om man ska gå omkring och oroa sig. Alla vet att det finns två dörrar, en när du föds och en när du dör och då måste man hoppas på att man varit en hygglig människa när den sista dörren öppnas.

– Nej, jag tänker inte på döden, varför ska jag göra det? Den kommer, som ett brev på posten ändå.