Björn Natthiko Lindeblad - Om livet efter ALS

Björn Nattikho Lindeblad, 60, hade allt. En framgångsrik karriär inom näringslivet men när han började ifrågasätta sitt sätt att leva valde han munklivet i Thailand i 17 år.

– Att bli munk, att säga upp mig från näringslivet och att säga upp mig som munk, inget av de tre besluten kom från ett resonerande utan de kom färdiga, från ett ställe inombords, berättar han i dokumentären ”Anne möter Björn” i SVT.

När han valde att få gå vidare från munklivet var det 2008 och han återvände till Sverige och det vanliga livet, ett beslut som var väldigt klart och tydligt.

–  Det var dags att gå vidare och den första egoreaktionen var en röst som sa ”nej, så opraktiskt, 47 år, luspank, inget på pensionskontot, inget jag egentligen vill göra i stället, det här kommer inte sluta bra” Men så var det en annan röst som sa ”Björn, du vet att när den här rösten talar så lyssnar du”.

Han kom hem till Svedala, blev deprimerad och isolerad och hade inte ett rött öre på fickan tills han började föreläsa och upptäckte människors längtan efter andlig ledning

Civilekonomen blev främst känd efter sitt starka ”Sommar” i P1 där han berättade om sitt liv  i klostret men också om hur det är att få ett besked som ALS och hur det bryter ner kroppen och hjärnan. Han drabbades av sjukdomen 2018 och fick då veta att han har en begränsad tid kvar av livet.

Den 13 september 2018 skrev Björn på sin Facebooksida: “I förrgår fick jag beskedet att jag har ALS. Läkaren bedömde att jag har någonstans mellan ett och fem år kvar och trots att sjukdomen är känd sedan över 150 år tillbaka, finns inga botemedel inom modern medicin.

I dagsläget påverkar sjukdomen honom mer och mer och energinivån blir allt lägre, han blir trött fort och andhämtningen svårare.

 – Efter ett par, tre timmar i sällskap är bensinen slut. Mitt minne har blivit sämre, min värld smalnar av. Mina omständigheter gör att döden påminner, sig och det finns inslag i min vardag där nästan varje möte är ett farväl. Jag är tacksam att det tar tid, jag vill hinna med och ta farväl men inget tyder på att det är så många verser vi har kvar att sjunga på nu. Att få se tillbaka på sitt liv, inse vilket äventyr, vilken resa. Vem kunde ha trott det?