Christina Kellberg: "Så vanliga är kändisarna"

Christina Kellberg är på väg genom Humlegården i Stockholm när vi hörs på telefon. Hon ska träffa ett barnbarn för en fika. 

– Fördelen med att vara i den här åldern, 75, är att att rå över sin tid och planera själv. Om jag ska göra en intervju kan jag bestämma och synka tiden med den jag ska intervjua, jag är inte i selen på samma sätt, säger hon. 

Vill beröra

Efter 40 år på DN valde Christina att sluta 2007. Då var hon 62 och började frilansa. Det gör hon fortfarande. För News55:s läsare är hon kanske främst känd som krönikör. 

– Jag utgår alltid från saker som jag själv har upplevt, som har koppling till ålder, det liv man lever, saker man möter när man är i den här åldern. Det kan vara allt möjligt som folk kan identifiera sig med, för det tycker jag är viktigt. Det ska vara något som berör läsarna. 

Alltid varit nyfiken

Som ung hade Christina Kellberg funderingar på att bli hushållslärarinna, den tanken övergav hon ganska snabbt efter tre månader på hushållsskola i Danderyd. Men så snubblade hon över en bok med olika utbildningar och valde att utbilda sig till journalist.

– Jag fastnade för beskrivningen av yrket, att få närma mig andra människors liv och ha rätt att fråga dem om saker. Jag har alltid varit nyfiken av mig och dessutom tänkte jag att det var ett bra sätt att bli av med min blyghet. Jag kände mig rätt tafatt som man kan göra när man nyss tagit studenten.

Ett lärande yrke

Hon kan fortfarande inte tänka sig ett roligare arbete och beskriver det som “ett slags ständigt pågående folkuniversitet” med tanke på hur mycket en journalist också lär sig. Under årens lopp har hon skrivit om många olika saker, bland annat har hon gjort personporträtt. 

– Det är en väldigt svår genre. Knepig, men det är kul när man känner att man kommit lite djupare och längre bortom det redan kända. Det finns alltid schablonbilder av kända människor, men det som slagit mig är att de flesta är ganska vanliga. 

Gillar verkligheten

Christina Kellberg har även skrivit böcker sedan hon började att frilansa. Ofta skildrar hennes böcker verkligheten.

– Det finns väl inget som är så fantasieggande och fascinerande, den överträffar ju det mesta. 

“Kupongtjuven”, “Ellen”, “Flickan och hunden”, som är en roman, och Christer Lindarws memoarer ha det blivit hittills.

– ”Kupongtjuven” är jag ganska stolt över. Det var ett hjärteprojekt som handlade om min mormor som satt i fängelse i Växjö under andra världskriget. Jag håller på med en bok som handlar om andra kvinnor på fängelset. Jag undrade mycket varför de var där, så jag började att leta i arkiven. 

Hur har du haft det under pandemin?

– Tråkigt, jag och min man har bott i vårt torp utanför Tierp. Det blir tjatigt i längden, att inte träffa folk, röra sig fritt, göra det man vill, man blir nernött på något vis. Tiden bara går och statistiken säger att man inte har så många år kvar när man är 75 år. Men det är inget man kan göra åt det, det är bara att gilla läget som man säger, men jag gillar det inte. 

Tror du det kan komma något gott ur pandemin och i så fall vad?

– Ja, vad skulle det vara…. Möjligen att se andra värden i livet. Att allt inte är pengar, att köpa dyrare bostad eller en större bil. Nu kanske man värderar, om man nu överlever, att man faktiskt har överlevt. Jag tycker att det hittills är ett år som har gått till spillo på ett väldigt dystert sätt. Jag vill ogärna prata om unga och äldre. Men jag kan se en tendens hos unga människor att de skiter i pandemin, tror att de är odödliga, de går i bredd och de kommer inte att smittas. Därför har de inte solidaritet med andra som de kan smitta. Vi i Sverige skryter med att vi är präglade av solidaritetstanken, men jag tycker att begreppet inte precis har uppgraderats under den här tiden.

Har du märkt av ålderism och i så fall hur?

– Nej, det har jag inte känt av. Jag frilansar för M-magasin och de fokuserar på kvinnor över 50. Då är min ålder mer en fördel höll jag på att säga. Jag tror också att man ska akta sig för att säga att det är ålderism om saker går emot en. Det behöver inte vara så. Jag tror att det är bra om man kan se till vad människor är kapabla till i stället för att de ska sitta still och vara pensionärer. I bostadsrättsföreningen där jag bor där anlitar man seniorer för snöskottning. Det är människor som fortfarande vill jobba och vill vara aktiva.

Slutligen: Har du någon egen favoritkrönika?

– Jag skrev för ungefär ett år sedan en krönika som handlade om farbror G som jag träffade strax före jul. Den slutade med orden “Glöm mig inte”. Den handlade väldigt mycket om hur många äldre har det, att de är ensamma, övergivna och vill ha mer kontakt. De har verkligen tagit stryk under den här pandemin, säger Christina Kellberg som i samma stund på sin promenad noterar hur en liten hund skäller på en stor häst.