A-
A+

100 år med kvinnlig rösträtt

Stockholm 29 mars 1921. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) har segermöte i Musikaliska Akademien med högtidstal av Ellen Key. Palmer, blommor och standar från hela landet smyckar lokalen.
Stockholm 29 mars 1921. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) har segermöte i Musikaliska Akademien med högtidstal av Ellen Key. Palmer, blommor och standar från hela landet smyckar lokalen.
SamhälleTT

Det är 100 år sedan de första kvinnorna gick till valurnorna i Sverige i det historiska riksdagsvalet 1921.

Men kampen för kvinnors rättigheter har enligt den tidigare Jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus gått från kraftfull till ljummen.

När vi fick reformer som jämställdhetslagstiftning, föräldraförsäkring och daghem – då slutade man slåss.

Annons

Annons

Den 10 september 1921 gick de första kvinnorna till val i den så kallade fyrstadskretsen i Skåne. Under de följande dagarna öppnade vallokalerna runtom i landet. Den 16 september ägde valet rum i Göteborg och Stockholm.

"Livligt Stockholmsval på fredagen. De röstandes antal nära 150 000. Väljarskaran tredubblad från i fjol", skrev Dagens Nyheter dagen efter.

Den 18 september var det historiska valet över.

I samband med den kvinnliga rösträtten höjdes också åldersgränsen i kommunal- och landstingsval, säger Annika Berg, docent och universitetslektor i idéhistoria vid Stockholms universitet, och en av redaktörerna och författarna till den nya boken "Allmän rösträtt?".
Det innebar att utvidgningen skedde på viss bekostnad av unga mäns rösträtt.

Samtidigt ledde den dåtida kvinnokampen och kvinnornas rösträtt fram till att även andra förbisedda grupper senare inkluderades. Män som inte gjort värnplikt fick exempelvis rösträtt 1922. Socialdemokraten Johan Hellberg hade året innan påpekat att det annars skulle leda till en ojämlikhet mellan män och kvinnor ifråga om de politiska rättigheterna.

Man kan säga att kvinnors rösträtt var början på en process som pågår än i dag, säger Annika Berg.

Lade grunden

Johanna Rickne, professor i nationalekonomi på institutet för social forskning vid Stockholms universitet, konstaterar att det har hänt mycket under dessa 100 år.

Utbildningsnivån och arbetskraftsdeltagandet har jämnats ut. Och lönegapet har minskat väldigt mycket.

Den kraftiga ekonomiska utvecklingen som ägde rum i Sverige under efterkrigstiden var också extremt viktig och lade grunden för jämställdheten, fortsätter hon.

Det stora arbetskraftsbehovet ledde till ett stort politiskt tryck i att få ut kvinnor på arbetsmarknaden.

Samtidigt byggdes välfärdssamhället upp. Under 1970-talets explosion för kvinnorörelsen jämnades skillnaderna i stort sett ut vad gäller högre utbildning, och kvinnor jobbade ungefär i samma utsträckning som männen, enligt Rickne.

Men det finns många andra ojämlikheter kvar. Kvinnor jobbar i högre grad deltid vilket leder till en sämre livsinkomst, trots att det skett en utjämning för löner för samma jobb, säger hon.

Annons

Annons

Få kvinnliga vd:ar

Kvinnor tar sig också i mindre utsträckning till toppen och det är en bra bit kvar innan det blir en jämn fördelning i näringslivet. I dag är exempelvis närmare tio procent av börsbolags vice direktörer kvinnor.

Men för fem år sedan låg andelen på fem procent, så det händer något även där.

I politiken har det däremot skett en liten stagnation efter den snabba förbättring som skedde fram till 1990-talet.

Det har avstannat eller gått tillbaka när det gäller kvinnors politiska ledarskap på kommunal nivå. Vad gäller kommunstyrelseordföranden är mindre än en tredjedel kvinnor, säger Rickne.

"Mycket kvar att göra"

Enligt Lena Svenaeus, rättssociolog, jurist och tidigare Jämställdhetsombudsman, finns det fortfarande väldigt mycket kvar att göra, speciellt vad gäller våld och trakasserier mot kvinnor.

Den allvarligaste bristen där handlar väl om våld i nära relationer. Det är också en stor brist att det saknas kollektivavtal om sexuella trakasserier, säger Svenaeus.

Hon pekar även på att föräldraförsäkringen inte är delad och lyfter lönerna som ytterligare ett problem.

Vi har fortfarande kvinnolöner, och jag kan inte se att det rört på sig särskilt mycket där.

Trots utmaningarna upplever Svenaeus inte att det i dag finns en kvinnorörelse som det gjorde på 1970- och 1980-talen.

Det beror kanske på att man upplever att mycket är vunnet. När vi fick reformer som jämställdhetslagstiftning, föräldraförsäkring och daghem – då slutade man slåss.

Även Lena Wängnerud, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, lyfter upp att det finns kvinnofrågor som fortfarande inte är lösta.

Även om diskrimineringen i lagstiftningen i stort sett är borta finns det trögrörliga frågor som fortfarande är högst aktuella.

Hon lyfter upp mäns våld mot kvinnor, korta kontrakt på arbetsmarknaden och att det behövs nya grepp på hur man kombinerar yrkesliv och familjeliv.

Unga kvinnor i dag lägger också större tyngd på kroppsintegritet nu än tidigare, säger Wängnerud.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!