A-
A+

Andrea Lundgren dras ner i dyngan

'Jorden är det som allt liv kommer upp ur, men det är samtidigt där vi pytsar ner alla som är döda. Det finns väldigt mycket dubbelhet i underjorden', säger Andrea Lundgren om sin nya roman.
"Jorden är det som allt liv kommer upp ur, men det är samtidigt där vi pytsar ner alla som är döda. Det finns väldigt mycket dubbelhet i underjorden", säger Andrea Lundgren om sin nya roman.
LitteraturTT

I sin nya roman "Den underjordiska solen" gräver författaren Andrea Lundgren sig ner djupt under markens yta – bland kaos, lera och en gäckande grävling – men också i ett barns inre värld.

Annons

Annons

I den 'Den underjordiska solen' skildrar Andrea Lundgren ett barn med stor fascination för döden. Inte helt olik henne själv som liten. 'Det var så mycket som pågick i huvudet', säger hon.
I den "Den underjordiska solen" skildrar Andrea Lundgren ett barn med stor fascination för döden. Inte helt olik henne själv som liten. "Det var så mycket som pågick i huvudet", säger hon.
Andrea Lundgren tillsammans med bordercollien Henry.
Andrea Lundgren tillsammans med bordercollien Henry.
Andrea Lundgren är aktuell med sin fjärde bok 'Den underjordiska solen”.
Andrea Lundgren är aktuell med sin fjärde bok "Den underjordiska solen”.

I boken återvänder hon till Norrbottens skogar. Där växte hon upp, och där utspelas också de flesta av hennes berättelser. Förorten i södra Stockholm där hon bor nu ligger hundra mil därifrån, men ett naturreservat runt knuten duger som substitut.

Här promenerar hon varje dag med Henry – en bordercollie som aldrig får nog av att jaga en pinne i full fart trots både hög ålder och pressande åskvärme.

Jag ser alla förändringar i årstiderna och jag vet var fåglarna bor. Det är därför jag gillar att bo här, säger Andrea Lundgren.

"Längtar tillbaka"

"Den underjordiska solen" handlar om Mela. Som liten flicka blir hon bergtagen – alltså neddragen under marken av underjordiska varelser. Det är bara för en liten stund, men efteråt är det som en del av henne blivit kvar där inne i berget.

Kanske har det inte hänt. Mela är ett barn, och hennes minnen flyter samman med drömmar, lekar och fantasivärld. Men en längtan tillbaka ner i berget finns ständigt där, liksom känslan av att inte riktigt höra hemma på ytan.

Det finns ju väldigt mycket dubbelhet i underjorden som är både skrämmande och tryggt på något sätt. Och det är väl den där dubbelheten som hon också längtar efter, att känna att hennes riktiga familj finns där nere. Hon längtar tillbaka och försöker ta sig dit igen, men vet inte hur hon ska göra, säger Andrea Lundgren.

Inspirationen kommer från hennes fascination för djur och natur, men också från myter om underjorden – som sagorna om bergtagning i nordisk folktro samt Orfeus och Eurydike i den grekiska mytologin och den sumeriska gudinnan Inanna i dödsriket.

Det är någonting med den rörelsen nedåt som intresserar mig. Ner i det otänkbara, ner i mörkret i dyngan. I stället för den vanliga rörelsen i narrativ, som är upp mot ljuset, säger hon.

Annons

Annons

Efterlyste grävling

Boken utspelas i två olika tidsplan. Melas barndom vävs samman med en nutid där Mela är en vuxen författare som återvänder till sitt gamla barndomshem och försöker hitta sig själv efter en kris. Här finns också inslag av lyrik, när underjordens tusentals röster kallar på Mela.

I boken finns även en gäckande grävling. Fascinationen för grävlingar och en önskan att få se en på riktigt är något som Lundgren delar med sin romanfigur.

När jag var i startskedet av att skriva boken letade jag först efter grävlingen här omkring. Jag satte upp lappar där jag skrev "är det någon som har sett en grävling?" men fick inga svar.

När Lundgren flyttade in i sin skrivstuga i Vittjärv fanns där plötsligt ett grävlingsgryt under huset.

Det tog jag som ett rejält tecken. Jag började såklart drömma om grävlingen. I drömmen var jag där nere och hälsade på och pratade med honom. Han hade det för jävligt. Det var kallt och han var trött på att äta mask, säger hon.

Men först och främst har hon skrivit en roman om människor.

Snälla skriv att det här mestadels är en realistisk bok. Annars tror folk att det här är konstig grävlingsfantasy. Inte för att det är något fel med det, men det blir som lite missriktat.

"Så himla mörkt"

Det handlar mycket om den inre världen. Den som vi inte visar upp för omvärlden och som är svår att klä i ord, speciellt för ett barn som är både fascinerad och rädd för döden.

Jag hade så mycket ångest redan som jätteliten. Det var så mycket som pågick i huvudet och det var så himla mörkt. Fast jag var precis som så många andra också. Jag var väldigt sprallig och så, säger Andrea Lundgren.

Boken är samtidigt en skildring av psykisk ohälsa. Det är ett ämne som hon föredrar att inte utveckla så mycket. Hon nöjer sig med att understryka att boken är fiktion, men konstaterar också:

Man skriver inte om underjorden om man inte har mått piss någon gång i sitt liv.

Hon debuterade som 23-åring 2010. Sedan dess har Andrea Lundgren kommit ut med en ny bok vart fjärde år. Det som kräver mest tid och möda är att hitta rätt ton, förklarar hon. Att få språket så laddat att hon hittar fram till något hon kallar urbilder, där inga ord är överflödiga.

Jag kan ha en massa bilder och karaktärer, men det spelar ingen roll innan jag hittar språket. Det är bara att skriva, skriva, skriva och skriva och hata sig själv hela tiden för att det går så himla dåligt. Att hata mig själv är faktiskt en stor del av min arbetsdag.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.