Armando Iannucci: Dickens är väldigt modern

Armando Iannucci. Arkivbild.
Armando Iannucci. Arkivbild.
FilmTT

Armando Iannucci gick från vass politisk satir till fysisk humor och optimism när han tog sig an en av tidernas största litterära klassiker.

Dickens är väldigt, väldigt, rolig, säger den hyllade regissören.

Annons

Annons

Dev Patel spelar huvudrollen i 'David Copperfields äventyr och iakttagelser'. Pressbild.
Dev Patel spelar huvudrollen i "David Copperfields äventyr och iakttagelser". Pressbild.

Charles Dickens delvis självbiografiska "David Copperfield" gavs ut 1850 och är en av det engelska språkets mest omhuldade romaner. Att just Armando Iannucci skulle göra en filmatisering 170 år senare hade nog få räknat med.

Den skotske komikern är främst känd för sin blixtrande snabba politiska satir i "The thick of it" ("Trist, herr minister") och i den amerikanska varianten "Veep". Och för den mörka galghumorn i "The death of Stalin".

"David Copperfields äventyr och iakttagelser" med Dev Patel i huvudrollen är något annat. Absurdistisk, hisnande och färgsprakande är några av de adjektiv som kritikerna har öst över hans Dickens-tolkning.

När jag läste boken som ung blev jag förbluffad av att han hade så mycket att säga mig. Det här var inte någon långrandig viktoriansk författade som skrev om lera, dimma, mörker och död. Faktum är att han är väldigt, väldigt rolig. Och han känns väldigt modern, säger Armando Iannucci.

Skulle kännas modern

Filmen avhandlar berättarjaget Davids första 30 år i livet och kretsar mycket kring hans våndor inför att passa in och bli accepterad av sin omgivning. Temat är tidlöst, tycker Iannucci, och därför ville han att filmen aldrig skulle kännas gammaldags, trots de viktorianska miljöerna och kläderna.

Sedan finns det också större frågor, som psykisk sjukdom, skuldsättning, hemlöshet, du vet, ganska aktuella problem. Den utspelas 1840, men jag ville få det att kännas som om filmen levde sitt eget liv, som om de här människorna bara klivit ut framför dig. Det första jag sade till alla vid inspelningen var att låtsas som att ingen har gjort ett kostymdrama förut och att det inte finns några regler eller konventioner, säger han.

Iannucci gillade många av de bilder och metaforer som Dickens använde. Han beskriver en scen där unge David super sig full och hela London börjar virvla kring honom, som fick honom att tänka på "Wolf of Wall Street". Han ville fånga det där i filmen, men den sortens visuella humor var något nytt. Tidigare har Iannucci mest skapat pratig humor som lutar sig mot snabbkäftad dialog.

Annons

Annons

"Hade ingen plan b"

Här ville jag ha stunder med lugn och vila och kanske låta musiken och det visuella bära dig framåt emellanåt. Jag tror att jag lärde mig mycket i "The death of Stalin". Där byggde vi ett fantastiskt team av foto, kostym, smink och musik. Så fort vi hade filmat färdigt "Stalin" frågade jag alla om de ville vara med och göra "David Copperfield".

Att ta sig an en i grunden ganska optimistisk historia, med en hygglig hjälte, var också något nytt efter alla cyniker, dumskallar och koleriker som han har skildrat tidigare. Men allt hängde på huvudrollsinnehavaren Dev Patel, berättar Iannucci.

Han har den här auran av optimism kring sig, samtidigt som han är sårbar. Man vill att han ska lyckas, och man blir lycklig när han verkar vara lycklig. Jag kan inte tänka mig någon annan spela rollen. Jag hade ingen plan b för om han hade tackat nej. Jag vet inte vad jag hade gjort, säger han.

"Färgblind" rollbesättning

Dev Patel är en av flera icke-vita skådespelare i rollistan, och filmen har också fått en hel del uppmärksamhet för sin "färgblinda" rollbesättning.

Ingen stor sak, tycker Iannucci. Att huvudrollsinnehavaren har en annan hudfärg än hur det brukar se ut i kostymfilmer rimmar bra med filmens tema om identitet och tillhörighet, tycker han. Men mest handlar det om att inte stänga ute duktiga skådespelare, och att hålla historien relevant för publiken.

Jag vill att publiken ska titta på dem i rollerna och tänka att det här är en historia om oss. Att det här pågår just nu framför oss. Och jag fattar inte varför film måste vara så bokstavlig. Om du går in genom en dörr i verkliga livet är det ju ingen orkester som spelar i takt med dina steg. Film är ju något artificiellt i sig.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons