A-
A+

Ernaux: Skrivandet befriade mig från skammen

Efter över 40 år lyckades Annie Ernaux skriva om de händelser som fick henne att en gång vilja bli författare. 'Jag tänkte att annars kanske jag aldrig skriver den här boken, jag kanske dör innan. Och det skulle ha varit ett nederlag', säger hon. Pressbild.
Efter över 40 år lyckades Annie Ernaux skriva om de händelser som fick henne att en gång vilja bli författare. "Jag tänkte att annars kanske jag aldrig skriver den här boken, jag kanske dör innan. Och det skulle ha varit ett nederlag", säger hon. Pressbild.
LitteraturTT

Det var för att skildra traumat efter det första sexuella mötet som Annie Ernaux blev författare. Men det tog henne över 40 år att lyckas skriva sig förbi skammen.

Jag betalade ett högt pris för den tystnaden.

Annons

Annons

I större delen av livet har Annie Ernaux funderat på de händelser som inträffade på ett sommarkollo i Normandie 1958. Hon ville inte dö utan att ha skrivit om dem – det skulle ha varit ett misslyckande. Och när hon äntligen lyckades skedde det tre år före metoo-rörelsen, vilket hon är glad över i dag.

Efteråt skulle min blick nog ha förändrats. Men den blick som räknas för mig är den jag hade då och som under många år hindrade mig att skriva, säger hon på telefon från sitt hus i Cergy, utanför Paris.

Annie Ernaux har hyllats som pionjär för sin förmåga att smälta samman historia, sociologi och självbiografi – en metod där autofiktionens jag får ge vika för kollektivets universella berättelse. Hon excellerade i "Åren" – en vindlande kollektiv berättelse om tiden mellan 1941 till 2006 – och nådde en ny nivå av erkännande. Men i "En flickas memoarer" verkar hon vilja riva hål på bilden av sig själv som uppburen författare.

Det är tvetydigt, tror jag verkligen att jag kommer att förstöra den? Det är inte säkert. Men det fanns en önskan att bekämpa något som ibland kan vara väldigt tungt att bära: det litterära erkännandet. Jag känner att jag inte förtjänar det.

Manlig sexualitet problemet

Länge ville Annie Ernaux glömma den flicka hon var 1958, och inte längre tänka att hon måste skriva om "hennes begär, hennes galenskap, hennes dårskap och hennes högmod". Den då 17-åriga Annie drömde oskuldsfullt och stort om kärlek och frihet.

På kollot i Normandie inträffade också hennes allra första sexuella möte, med chefen för ledarna, "H". Mötet var brutalt och omtumlande – och den unga flickan blev våldsamt förälskad. Annie Ernaux kategoriserar det inte som en våldtäkt, men något slags övergrepp begicks när hon i god tro följde med till ledarens rum.

I min oskyldighet och okunnighet fann jag mig plötsligt ligga i en säng med ett kön i munnen. Men han förblev övertygad om att inte ha begått ett enda fel, säger Annie Ernaux som menar att det är den manliga sexualiteten – och dominansen – som är problemet i sådana situationer.

Hela personalstyrkan lade i stället skulden på den unga flickan. Hon hånades som dum och lössläppt.

Alla signalerade till mig att det var mitt fel — alla! säger Annie Ernaux med en typisk fransk tonartshöjning, innan hon torrt konstaterar:
Simone de Beauvoirs texter friar mig — men visar samtidigt att jag gav efter för den maskulina dominansen. Filosofin fördömer mig också. Det fanns inget annat än tystnaden, att tystna och att fly allt det där. Och det var vad jag gjorde.

Annons

Annons

Klassrelaterad skam

Annie Ernaux beskriver de efterföljande två åren som traumatiska. De är som ett hål i hennes liv, då hon var helt desorienterad, och dessutom började hetsäta.

Det var i min kropp som jag genomlevde allt det här. Jag blev bulimisk, och slutade att få mens, och det var en ny skam, eftersom man inte pratade om sin mens då. Kul period för kvinnorna!

Skammen var också klassrelaterad – eftersom arbetarklassens flickor ansågs vara mer lättfotade. Annie Ernaux blottlägger alltid hur individen påverkas av sin sociala och historiska kontext. I böckerna "Min far" och "Kvinnan", som innebar hennes genombrott på 80-talet, beskrev hon sina föräldrars strävan bort från arbetarklassen. Och arvet efter klassresan hon gjorde lever kvar.

Den sociala skammen har gjort avtryck i min personlighet. Jag kan uppleva den än i dag. Det manifesterar sig i officiella situationer, då jag har en känsla av att inte vara på rätt plats. Jag kan ju bete mig — eller det kan jag inte alltid. Jag är alltid rädd för att göra fel, säger hon.

Flickans skam över sexualiteten har hon däremot delvis övervunnit. I böcker som "Sinnenas tid" skildrar hon hur hon slutligen tog sig rätten att njuta fritt, och att skriva om det.

Behov av framtid

Även om Annie Ernaux aldrig lyckades ta till sig slagordet som metoo förde fram i Frankrike – "skammen har bytt läger" – har skrivandet lättat på hennes börda. När hon upptäckte i en lokaltidning att "H" hade dött kunde hon därför distanserat konstatera "det är en man som jag har skrivit om".

Samtidigt slog det henne att han kanske trots allt mindes henne.

Tänk om han visste vem jag var. Att skriva förändrar saker. En bok är ett objekt som man kastar ut i världen. Och konsekvenserna vet jag ingenting om.

Nu arbetar hon sedan ett par år med en roman som påminner om "Åren". Att den boken blev så älskad – trots att det är tiden som är huvudperson – förvånade henne.

Det var som att läsarna återupptäckte att de hade ett liv bakom sig. Ett kollektivt liv, som för dem kanske inte hade haft någon betydelse, men så upptäckte de att det hade det.

Människor behöver både ett förflutet och en framtid. Att vara utlämnade till nuet är svårt för oss, menar Annie Ernaux. Men i pandemins era är vi alla det, noterar hon. 80 år fyllda försöker hon själv att fortsätta tänka framåt – även om åldrandet gör det till en inre kamp.

TT: Hjälper skrivandet dig med det?

Självklart! Att skriva är att ge sig själv en framtid.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

banner_sthlm

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Prova idag och få tillgång till allt vårt innehåll!