A-
A+

Filmrecension: Cage letar efter grisen

Nicolas Cage spelar en man som bor i en liten stuga i skogen med sin gris i 'Pig'. Pressbild.
Nicolas Cage spelar en man som bor i en liten stuga i skogen med sin gris i "Pig". Pressbild.
FilmrecensionTT

Tryffel, sorg och en försvunnen gris är de huvudsakliga ingredienserna i den här mustiga finsmakarfilmen där Nicolas Cage gör en överraskande nedtonad roll.

Annons

Annons

Rob (Nicolas Cage) bryr sig om god mat och sin gris i 'Pig'. Pressbild.
Rob (Nicolas Cage) bryr sig om god mat och sin gris i "Pig". Pressbild.

Att komma emellan en man och hans husdjur kan bli en blodig affär, det vet alla som har sett Keanu Reeves hämnas sin hund i de hypervåldsamma "John Wick"-filmerna.

Man kan ha en liknande förväntan på den här filmen. Det blir ju lätt så när den patenterade filmdåren Nicolas Cage spelar huvudrollen. Men här finns ingen glimt i ögat och Cage är föredömligt nedtonad, ända in i repliken "jag vill ha tillbaka min gris".

Trots en likartad tematik kan man säga att "Pig" är John Wick-filmernas totala motsats. Även om det förekommer ett visst våld (Nicolas Cage är blodig under 96 procent av speltiden) så finns här inga behändiga maffiaryssar att döda i parti och minut.

I stället tar Cage fram sin fina gamla "Leaving Las Vegas"- form och glider, trasig både in- och utvändigt, fram på stadens gator på jakt efter sin tryffelgris.

Tryffel är nämligen big business, även i det liberala flummiga Portland. Rob, som Cages rollfigur heter, är en enstöring med Una-bomber-aura som bor i en wifi-fri hydda i skogen med grisen som enda sällskap. De letar tryffel och byter den mot livsnödvändigheter som den unge tryffelentreprenören Amir (Alex Wolff) levererar en gång i veckan.

Lika lite som Rob gillar att duscha, älskar han att laga god mat från grunden. Både han och grisen får kalasa på en läcker svamptartelett i filmens mysiga inledning. Så inträffar katastrofen och grisen blir bortförd.

"Pig" är en fin och vemodig liten film om män som inte kan sörja, eller kanske snarare inte fortsätta leva, när livet bjuder på hemska förluster. Det handlar också om mat. Det visar sig att smakminnen kan vara minst lika effektiva som en kalasjnikov när det gäller att framkalla smärta.

Rob ger sig ut på en odyssé i ett foodie-helvete där profit är det ständiga målet. Scenen där han läxar upp en ovanligt pretentiös finkock, som precis bjudit på någon slags rykande kotte, är en underbar liten filmpärla där Nicolas Cages intensitet vaknar till liv och man minns vilken bra skådespelare han kan vara.

Det är ett fint ögonblick som ringar in filmens inte jättesubtila men sympatiska budskap om att det är hög tid för oss människor på det oroligt dystopiska 2020-talet att noga fundera över vad vi egentligen håller kärt.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

390kronor

Vår Premiumtjänst fyller ett år – det firar vi med ett kanonerbjudande! Du får ett helår för endast 390 kronor.