-
+

Filmrecension: Gripande om oljud och tystnad

Riz Ahmed i 'Sound of metal'. Pressbild.
Riz Ahmed i "Sound of metal". Pressbild.
FilmrecensionTT

Världen rämnar för trummisen Ruben när han blir döv. Hans nya tillvaro blir till ett gripande – och en smula präktigt – drama.

Annons

Annons

Ruben och Lou är både ett kärlekspar och en turnerande noiserock-duo. Pressbild.
Ruben och Lou är både ett kärlekspar och en turnerande noiserock-duo. Pressbild.

Ruben och Lou är både ett kärlekspar och en noiserock-duo, som kuskar runt mellan USA:s rockklubbar i en husbil. Men deras bohemiska tillvaro tillsammans rasar samman över en natt när Ruben plötsligt förlorar hörseln. Han är gammal heroinist och i rädslan för att han ska börja knarka igen checkar han in på ett avlägset behandlingshem för döva missbrukare, utan Lou.

Som en berättelse om att förlora allt och att ändå gå vidare är den här filmen både gripande och samtidigt skönt nedtonad. Det är fint att se en så vardaglig och melodrambefriad skildring av kris och livsomvälvande händelser. Mycket tack vare att Darius Marder, som både har skrivit och regisserat, jobbar så bra med tystnader och förvrängda ljudbilder, som effektivt låter oss dela Rubens nya tillvaro som hörselskadad.

Och Riz Ahmed är fantastisk. Förutom några få känsloutbrott spelar han tillbakahållet, och ofta utan ord, men med så mycket närvaro. Skräcken och ilskan som han känner står att läsa i ögonen och i kroppsspråket. Dessutom ska han tydligen ha lärt sig både att spela trummor och att använda amerikanskt teckenspråk inför rollen.

Filmen är faktiskt välspelad rakt igenom. Paul Raci, som spelar behandlingshemmets ärrade föreståndare, är så bra att han förtjänar en hel bärkasse med birollspriser – särskilt med tanke på att han tidigare mest har spelat "Homeless Man", "Scruffy Man" och "Drunk Guy", enligt Imdb.

Men det finns också något som skaver. Filmen är på många sätt en ganska präktig uppläxning om att omfamna "sinnesrobönen" – ni vet det där gamla stödgruppsmantrat om att acceptera och förändra.

Ruben straffas för att han försöker återskapa sitt gamla liv med Lou i stället för att acceptera sitt öde och omfamna livet som döv fullt ut. Handen på hjärtat, Ruben – var turnélivet egentligen så bra för dig? Är det inte först nu i de dövas gemenskap som du kan sitta still och bara finnas till? Kärleken till Lou och trummandet – var inte allt bara substitut för heroin? Och vad är heroin om inte ett substitut för sinnesro?

Det här är ett fint och sympatiskt drama, men det borde förses med en liten varningslapp: Personer överkänsliga mot mindfulness riskerar lättare klåda.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss