Filmrecension: Härligt rättegångsmys av Sorkin

Mark Rylance (i mitten) spelar försvarsadvokaten William Kunstler i 'The trial of the Chicago 7'. Pressbild.
Mark Rylance (i mitten) spelar försvarsadvokaten William Kunstler i "The trial of the Chicago 7". Pressbild.
FilmrecensionTT

Chicago 1968 förvandlades till en "Oscarsgala för protester" enligt den här filmen, som handlar om det rättsliga efterspelet till kravallerna i staden. Vinnarna är publiken som får njuta av ett charmerande och välskrivet drama.

Annons

Annons

De åtalade aktivisterna Abbie Hoffman och Jerry Rubin spelas av Sacha Baron Cohen och Jeremy Strong i 'The trial of the Chicago 7'. Pressbild.
De åtalade aktivisterna Abbie Hoffman och Jerry Rubin spelas av Sacha Baron Cohen och Jeremy Strong i "The trial of the Chicago 7". Pressbild.

Stökig valrörelse, polariserad stämning, protester på gator och torg samt debatt om polisbrutalitet mot svarta. USA 2020? Jo visst, men även USA 1968.

Den tändande gnistan när det begav sig, i Chicago under Demokraternas 35:e konvent, handlade om protester mot Vietnamkriget.

I "The trial of the Chicago 7" inleder regissören och manusförfattaren Aaron Sorkin ("Vita huset", "Mollys game") historien med ett snabbfotat och mycket elegant montage med de olika spelarna. För "alla" skulle till Chicago och visa upp sitt missnöje, från hippier till Svarta pantrarna. Och upplopp blev det. Men vilka var egentligen skyldiga till att fredliga demonstrationer övergick i vandalisering och våld?

Sorkin låter berättelsen utgå från den världsberömda rättegång som titeln skvallrar om. Några av den tidens stora vänsterprofiler stod åtalade, som Tom Hayden, Abbie Hoffman och Jerry Rubin, varav den sistnämnde hävdar att rättegången är politisk.

"Det finns inga politiska rättegångar i USA", protesterar försvarsadvokaten William Kunstler. En ståndpunkt han får anledning att revidera.

Alla skådisar är stjärnspelare av rang (Frank Langella! Mark Rylance! Eddie Redmayne!) och Aaron Sorkin vet förstås hur en storyslipsten ska dras för mesta möjliga mys – eller hur man nu ska beskriva hans specialblandning av smarta oneliners och känslomässiga femettor.

Varenda scen är skriven med samma ping-pong-snärt i repliken som i "Vita huset". Knutna nävar höjs, män ser på varandra i förnyat samförstånd och minst en person reser sig och börjar applådera långsamt i precis rätt stund. Det finns – givetvis – en stark och god moralisk kärna i nästan alla medverkande, till och med, eller kanske särskilt i åklagaren Richard Schultz (Joseph Gordon-Levitt).

Han är en konservativ hedersknyffel, av typen som numera känns så frånvarande i det amerikanska högerblocket och förmodligen den person som Aaron Sorkin vill framhålla i ett särskilt nostalgiskt ljus.

Att titta på det känns som att ta på en välstickad kofta och hälla upp en stärkande kopp te.

Hade den här filmen kunnat göras på ett mindre tillrättalagt och mer, ska vi säga, naturalistiskt vis? Ja, så klart. Och nog hade det varit klädsamt med någon matig kvinnoroll mitt i det gubbtunga. Men herregud, det är nog bäst att låta Sorkin vara Sorkin.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons