Filmrecension: Kärlek i urskogen

Kärleksskildringen är stark i långfilmsdebuten 'Ghabe'. Pressbild.
Kärleksskildringen är stark i långfilmsdebuten "Ghabe". Pressbild.
FilmrecensionTT

Ömhet, upptäckarglädje och ett svindlande vackert foto präglar den här sevärda debutfilmen om omaka kärlek.

Annons

Annons

Har man vuxit upp i Sverige är chansen stor att den relation man har till den svenska urskogen är präglad av John Bauer och "Tomtar och troll". Sätt dig på en stubbe mitt ute i skogen, när du har vant dig vid den mäktiga tystnaden är det lätt att hoppa till vid minsta ljud. Vad är det som rör sig där borta? En varg, en björn…eller något övernaturligt?

Monir har inte den bakgrunden. Han är flykting från Syrien och har kommit till Sverige med delar av sin familj, bland annat kusinen Farid som har lovat att beskydda honom.

Familjen får bostad i en sommarstuga ute på landet, Monir vantrivs men börjar ta promenader ut i skogen. Och gradvis börjar han uppskatta den. Det liknar inget han tidigare sett, det är så långt från hans sönderskjutna hemland som det går att komma. Vid en liten tjärn hittar han en båt, nu åker han ofta ut i den, ligger i båten, stirrar upp i skyn och lyssnar på tystnaden.

I en annan sommarstuga bor Moa med sin mamma. Monir och hon börjar spana in varandra, han smygtittar på henne när hon badar naken i tjärnen – men det dröjer inte länge förrän de ligger med varandra och börjar träffas i smyg så ofta det är möjligt.

Det är i skildringen av hur Monir upptäcker skogen och hur han och Moa finner varandra som denna debutlångfilm är som bäst. Det finns upptäckarglädje och ömhet, det finns en svindlande skönhet i Carl P Rasmussens foto, han kan använda drönarfoto på ett sätt som ger mening till bilderna – inte minst när han zoomar ut från en skildring av hur Monir ligger i båten. Och Adel Darwish och Nathalie Williamsdotter är utmärkta i huvudrollerna.

Filmen blir mindre intressant när det ska bli dramatiskt med rasism, poliser och Migrationsverket – då känns det ofta förutsägbart och lite klichéartat. Men låt inte det avskräcka. Markus Castros långfilmsregidebut (han har också skrivit manuset) är klart sevärd och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma framöver. Förhoppningsvis kan frånvaron av så kallade amerikanska storfilmer just nu göra att även små filmer som ”Ghabe” kan få en publik. ”Ghabe” betyder för övrigt ”skog”.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons