A-
A+

Filmrecension: Kaxig nunna driver ut demoner

Nunnan Syster Ann tror sig ha hittat syftet med sitt liv när hon blir världens första kvinnliga exorcist, men hennes möte med demoner i barndomen komplicerar hennes karriär. Pressbild.
Nunnan Syster Ann tror sig ha hittat syftet med sitt liv när hon blir världens första kvinnliga exorcist, men hennes möte med demoner i barndomen komplicerar hennes karriär. Pressbild.
FilmrecensionTT

Exorcist-skräckisen ”Prey for the devil” handlar om en nunna som blir världens första kvinnliga exorcist. Det är smått klichéartat, men håller demonisk spänning hela vägen.

Annons

Annons

Exorcistbranschen blomstrar i ”Prey for the devil”, när nunnan Syster Ann försöker driva ut en särskilt elak ande ur en liten flicka. Pressbild.
Exorcistbranschen blomstrar i ”Prey for the devil”, när nunnan Syster Ann försöker driva ut en särskilt elak ande ur en liten flicka. Pressbild.

Det är länge sedan skräckfans har fått uppleva exorcism värd att skriva hem om. Den tyske regissören Daniel Stamm låg bakom ”found footage”-rullen ”The last exorcism” (2010), och trots titeln är Stamm uppenbarligen inte färdig med genren.

Han återvänder nu med en berättelse från Boston, Massachusetts, där en elitskola för katolska exorcister har tagit emot ett särskilt svårt fall av demonisk besatthet. I en nutid när dessa är fler än någonsin, tydligen.

”Prey for the devil” inleds med en föreläsning som gör upp med katolska kyrkans tidigare exorcismer av ”kättare” som bara har lidit av psykiska sjukdomar.

”Vi måste tala om psykisk ohälsa”-temat fördjupas med nunnan syster Ann (Jacqueline Byers). Hon bär på ett barndomstrauma orsakat av en schizofren moder. Eller så var mamman besatt av en demon, vilket Ann är övertygad om. Genom sitt förflutna har hon därmed skapat en personlig relation till Djävulen som kommer väl till pass när ingen av de andra prästerna kan rå på Lucifers andar.

Syster Ann ser människan bakom demonen och anammar en mer empatisk exorcism i kontrast till den hårda ”Kristi-makt-betvingar-dig”-linjen. Att den första kvinnliga exorcisten har bättre kontakt med känslor än sina manliga föregångare må vara könsstereotypt, men det funkar i ett sammanhang som präglas av hårda motsättningar i himmel och helvete, gott och ont, rätt och fel.

William Friedkins ”Exorcisten” (1973) var så realistisk och effektiv i skildringen av ett flickebarn som blivit Djävulens marionett att publiken inte hade mycket val förutom att tro på katolicismen — och på Max von Sydows präst som den enda räddningen.

”Prey for the devil” utnyttjar snarare samtidens skyhöga statistik vad gäller psykisk ohälsa och flörtar med idéer om vetenskapens begränsningar för att kunna rädda själen.

Den är aldrig lika skrämmande, men otippat välspelad – och ger inte publiken en död minut mellan alla besatta offer som vill tungkyssas, blöder larver ur ögonen och klättrar i taket.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.