A-
A+

Filmrecension: Knasig men fin karantänkärlek

Alexander Karim och Lena Endre i 'Glaciär'. Pressbild.
Alexander Karim och Lena Endre i "Glaciär". Pressbild.
FilmrecensionTT

Lena Endre och Alexander Karim kämpar med den sociala distansen i årets knasigaste lyxhotelldystopi med manus av Camilla Läckberg. Och det är ganska fint.

Annons

Annons

Annons

Annons

Lena Endre är nära, men ändå så långt bort i 'Glaciär'. Pressbild.
Lena Endre är nära, men ändå så långt bort i "Glaciär". Pressbild.

"Tänk på att tvätta händerna efter att du har onanerat", mässar en artig kvinnoröst på ett hotell i centrala Stockholm. En superpandemi har utrotat halva mänskligheten och här har några privilegierade personer checkat in för lite fyrstjärnig lyxkarantän.

Trots den stenhårda isoleringen råkar två gäster mötas av misstag – en läkare på rymmen (Endre) och en skånsk pastor (Karim). De två främlingarna börjar prata via komradio och efter en trevande inledning finner de tröst hos varandra. Snart uppstår starka känslor mellan dem, trots att de är så olika. Tänk en smittsäker "Lost in translation".

Det finns mycket knäppt som talar emot det här. Ett blött grovhångel genom en glasruta. Repliker som "jag kan mycket väl vara världens siste man, och då är det min plikt att ge dig mänsklighetens sista mansplaining". Matchande linnepyjamasar. Ett plötsligt dansnummer plankat från den där Fatboy Slim-videon med Christopher Walken. En gapig teatermonolog riktad mot Gud. Clas Elfsbergs stämma som kungör att landet Sverige nu officiellt har upphört. Har någon förresten missat att vi har spelat in alltihopa på Haymarket by Scandic – modern komfort och tidlös elegans för så väl familjen som affärsresenären – mitt i Stockholm city?

Våra hjältar dövar dessutom ångesten med sprit i nästan varenda scen. Inte så att man missunnar dem ett järn, men mycket schkådeschpel för pengarna får vi.

Men släpp skämskudden vetja. Bakom den finns nämligen ett engagerande och vemodigt litet drama. Visst, "Glaciär" är helt bananas, men samtidigt är den en fin skildring av både ensamhetens förtvivlan och den där speciella sortens kärlek som kan uppstå under exceptionella yttre omständigheter. Det är kul att man har tagit ut svängarna, och det är dessutom helt rätt i att inte fastna i redovisningar av hur den där farsoten fungerar. Undergången hålls i bakgrunden, mest som en avlägset gastande hesa Fredrik. Det gör den både suggestivt hotfull och till en bra romantisk inramning.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova på vårt medlemskap för endast 19 kr