Filmrecension: Kul svenskduo i hyfsad story

Noomi Rapace spelar Maja, vars förflutna kommer ikapp henne i 'The secrets we keep'. Pressbild.
Noomi Rapace spelar Maja, vars förflutna kommer ikapp henne i "The secrets we keep". Pressbild.
FilmrecensionTT

Det är inte första gången Noomi Rapace utkräver hämnd från en man som begått grova brott mot kvinnor. Den här gången är omständigheterna helt annorlunda men man saknar nästan Lisbeth Salander.

Annons

Annons

Joel Kinnamans rollfigur råkar illa ut i 'The secrets we keep'. Pressbild.
Joel Kinnamans rollfigur råkar illa ut i "The secrets we keep". Pressbild.

Maja (Noomi Rapace) bor med sin amerikanske läkarmake Lewis (Chris Messina) och lille son i en typisk amerikansk förort. Hon kommer ursprungligen från Rumänien och träffade maken i Grekland efter krigsslutet och flyttade med honom till USA.

Deras liv, såhär 15 år senare, verkar harmoniskt och de jobbar tillsammans på Lewis praktik.

Men en dag hör Maja en visslande man och reagerar starkt. Hon följer efter mannen (Joel Kinnaman) och tycks känna igen honom. Hon är säker på att han är en tysk före detta nazist, som har förgripit sig på henne i Rumänien.

Hemligheter från det förflutna kommer i dagen och för Lewis blir det svårt att greppa att hans fru är någon annan än han trodde. Men vem är den mystiske mannen? Själv hävdar denne stenhårt att han är en schweizisk kontorist som gifte sig med en amerikanska efter kriget. Som ett litet eko av problematiken spelar den lokala biografen Hitchcocks "I sista minuten", där Cary Grant blir misstagen för fel man i den mest klassiska av identitetsförväxlingar.

Vips ligger Kinnamans blonde europé av oklart ursprung hur som helst, slagen i pannan med en hammare, instuvad i bakluckan på Majas bil. Hon är ute efter svar och tvekar inte att använda våld.

Kidnappningen är den första i en kedja av ganska osannolika händelser i den här filmen, som hela tiden balanserar på gränsen till att känns helt orealistisk.

Det hade inte gjort så mycket om bara identitetsgåtan hade varit lite mer spännande än vad den är. Den är helt enkelt inte är så klurig som filmen vill göra gällande.

Kärnan i berättelsen är däremot spännande, mötet mellan ett offer och dennas eventuelle förövare, i jakten på svar som skulle kunna sluta cirkeln kring traumat.

Den biten funkar ganska bra i "The secrets we keep" och det glimrar till när Kinnaman och Rapace spelar mot varandra i en förtätad kammarspelsstil.

Kanske är det en "svenskgrej" men det känns oväntat kul att se dem spela mot varandra. Båda är skickliga skådespelare och hade gärna fått borra ännu djupare ned i sina respektive rollfigurers psyken.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons