A-
A+

Filmrecension: Långt och fantastiskt om Beatles

Peter Jacksons dokumentär om The Beatles avslutas med den kända 'roof top'-konserten i London. Pressbild.
Peter Jacksons dokumentär om The Beatles avslutas med den kända "roof top"-konserten i London. Pressbild.
RecensionTT

Peter Jacksons mastodontdokumentär om The Beatles är egentligen ett helt sjukt projekt, med slutresultatet blir ganska fantastiskt.

Annons

Annons

I januari 1969 släntrar de fyra medlemmarna i The Beatles in, en efter en, i den gigantiska filmstudion Twickenham i London. Tanken är att de på två veckor ska repa inför en stor spelning (det är ännu inte bestämt var), spela in ett nytt album (det finns ännu nästan inga låtar klara) och spela in en dokumentärfilm om sig själva (det är ännu oklart vad det ska bli för typ av film).

Bandet hade slutat turnera sedan ett par år tillbaka, och den nya teknologin hade gjort att de knappt behövde träffas för att spela in ny musik. Med Twickenham-projektet hoppades framförallt Paul McCartney att de skulle hitta tillbaka till varandra efter en tid av slitningar bandmedlemmarna emellan. Regissören Michael Lindsay-Hogg anlitades för att dokumentera projektet, och det är hans material som Peter Jackson nu tagit sig an och som resulterar i mastodont-dokumentären "The Beatles: Get back".

Egentligen är det ett helt sjukt projekt. Dels är det en dokumentär om en dokumentär vilket i sig är lite skruvat, dels är det ganska sanslöst att Jackson under fyra år har gått igenom över 200 timmar av Lindsay-Hoggs material. Det är också udda att i nästan åtta timmar (uppdelat på tre avsnitt) sitta och titta på fyra brittiska killar som repar och jammar, men faktum är att det är helt underbart, även för någon som inte går ned i spagat över The Beatles i allmänhet.

För det första lyckas Jackson få materialet, som alltså spelades in för 52 år sedan, att kännas sprillans nytt. Det ser ut som om det var inspelat i går och det är oerhört snyggt. Dessutom undviker han synnerligen elegant att haka på den allmänna uppfattningen om var The Beatles befann sig vid den här tiden – den om att Paul McCartney var ett slags bandledar-despot, att John Lennon hade checkat ut till förmån för droger och Yoko Ono, att George Harrison var på sammanbrottets gräns och att Ringo Starr var fullkomligt likgiltig.

Visst, det finns scener där vissa slitningar kommer upp till ytan, men överlag får vi se fyra musiker som tycker om varandra, är kärleksfulla, skämtar och stojar och har kul. Till och med när George Harrison tröttnar och bestämmer sig för att dra (han är tillbaka efter några dagar) gör han det med artighet: "Ursäkta mig, jag kommer nu att lämna bandet".

Kombinationen av teknisk finess, den intima fluga på väggen-känslan och bedriften att visa The Beatles som de verkligen var gör "The Beatles: Get back" till ett populärkulturellt monument. Ett sju timmar långt och fantastiskt sådant.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.