A-
A+

Filmrecension: Matigt om popbröderna i Sparks

Edgar Wrights dokumentär 'The Sparks brothers' handlar om popgruppen som består av Ron och Russel Mael. Pressbild.
Edgar Wrights dokumentär "The Sparks brothers" handlar om popgruppen som består av Ron och Russel Mael. Pressbild.
FilmrecensionTT

Två timmar och tjugo minuter om The Sparks Brothers, låter det i längsta laget? Bara nästan – dokumentären om de inflytelserika popbröderna är en välförtjänt hyllning full av berättarglädje.

Annons

Annons

Att låta ett fan göra en film om sina idoler är inte alltid så lyckat. Risken är att filmmakaren är så överväldigad av sitt material att han eller hon inte kan sovra i det. Det ligger mycket sanning i det gamla uttrycket om hur viktigt det är att ”kill your darlings”, det vill säga ta bort det du själv har förälskat dig i.

Sparks är en popgrupp som ingen yngre än 40 (50?) i dag känner till. Ändå har denna duo, bestående av bröderna Ron och Russell Mael, varit ständigt aktiv i snart 50 år, alltsedan genombrottet 1974 med albumet ”Kimono my house” och megahiten ”This town ain´t big enough for the both of us”. Sedan dess har det kommit fler än 20 nya album, Sparks har gång på gång ändrat musikstil, och många menar att duon har varit drivande inom popmusiken och att bandets influenser inte går att uppskatta tillräckligt.

Detta är ett bärande tema i Edgar Wrights film ”The Sparks brothers”. En rad musiker, bland annat Todd Rundgren, som var en tidig tillskyndare och medarbetare, intervjuas och intygar hur viktig Sparks musik har varit såväl för dem som för popmusikens utveckling. Allt illustreras med en mängd klipp från tv-program, musikvideor, gamla och nya intervjuer med bröderna – åldrade, men fortfarande mycket roliga, och där Ron fortfarande har sin uppmärksammade mustasch.

Edgar Wright är regissören bakom spelfilmer som ”Shaun of the dead” och ”Baby driver” och den kommande ”Last night in Soho”. Han är en regissör som gillar tempo och snabba klipp, här använder han sig av häftig animation och han berättar om Sparks med en aldrig sinande flod av klipp och intervjuer. Och det blir till sist lite väl mycket av talking heads som betygar bandet sin vördnad. Filmen är två timmar och tjugo minuter lång. Det är i längsta laget, även jag som gillar Sparks börjar till sist nästan tröttna. Men bara nästan.

För det går inte att trots längden värja sig mot berättarglädjen och mot den välförtjänta hyllning som detta idoga band får här. Vi kan ju hoppas att filmen leder till att några fler upptäcker Ron och Russell Mael.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

390kronor

Vår Premiumtjänst fyller ett år – det firar vi med ett kanonerbjudande! Du får ett helår för endast 390 kronor.