A-
A+

Filmrecension: Nomadliv med Frances McDormand

Frances McDormand spelar huvudrollen i 'Nomadland', som i övrigt har många amatörer i birollerna. Pressbild.
Frances McDormand spelar huvudrollen i "Nomadland", som i övrigt har många amatörer i birollerna. Pressbild.
FilmrecensionTT

När Ferns hemstad bokstavligen läggs ned bosätter hon sig i sin bil och ger sig ut på en odyssé. I det här hyllade dramat samsas systemkritik med det vackraste av vemod.

Annons

Annons

"Nomadland" är vid det här laget nästan farligt hajpad. Först tilldelades det amerikanska recessions-dramat Guldlejonet i Venedig i höstas. Sedan dess har regissören Chloé Zhao och huvudrollsinnehavaren Frances McDormand prenumererat på prisgalenomineringar.

Sånt här hallaballo kan förstås resultera i orimliga förväntningar, men "Nomadland" pallar nästan helt och hållet trycket. Historien om den stukade men inte brutna Fern, som närmar sig pensionsåldern men måste kämpa på med otrygga anställningar och sorgen efter sin make, känns piggt supermodern i ämnesval och estetik men samtidigt också klassiskt episk i sin tematik.

Fern ger sig av, ut i den amerikanska västern, tar tillfälliga jobb där hon kan få dem och möter människor som lever på annorlunda sätt. Frances McDormand håller ihop filmen, som i övrigt nästan helt befolkas av amatörer, och Fern blir i hennes sympatiska skildring en nutida Paradis-Oscar (från "Rasmus på luffen"), utlämnad åt gig-ekonomin och en otrygg pensionärstillvaro.

Men hon är inte bara ett offer för sina omständigheter. Trots att hon har alternativ bär hon på för mycket frihetslängtan för att stanna kvar på en och samma plats. Chloé Zhao simplifierar inte utan mer observerar. Det krasst vardagliga och det svindlande ogripbara i tillvaron blir starka motpoler. Från sorteringsjobb i näthandelsjätten Amazons lager till hänförande vyer över ett storslaget landskap. Varma, fina vänskaper och ensamma nätter i en kall skåpbil.

"Nomadland" väcker frågor på en existentiell nivå och helt oavsett hur man känner inför vad som egentligen är viktigt i ett liv så är det en härlig film att befinna sig i.

Historien har ett släktskap med den lågmält fantastiska "Leave no trace" av "Winters bone"-regissören Debra Granik. Den har några år på nacken och skildrar också mer eller mindre självvalt liv i marginalen. I Graniks film står visserligen en fader-dotter-relation i centrum, den här handlar om en änka i sorg. Men i båda filmerna skildras en stor kärlek till naturen, vilket berättas med ett skickligt handlag och en nästan dokumentär känsla. Ferns resa förhåller sig ännu lösare till typiska dramaturgiska strukturer. Men "Nomadland" rör sig i samma emotionella landskap och vilar i en fin blandning av vemod och systemkritik.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

banner_sthlm

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Prova idag och få tillgång till allt vårt innehåll!