A-
A+

Filmrecension: Onödigt bihang till mästerverk

Tony Soprano (Michael Gandolfini) och Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola) i 'The many saints of Newark'. Pressbild.
Tony Soprano (Michael Gandolfini) och Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola) i "The many saints of Newark". Pressbild.
FilmrecensionTT

"The Sopranos" är fortfarande det finaste vi har. Det är både en förutsättning och den största belastningen för den här filmen där James Gandolfinis son gestaltar Tony Soprano som ung.

Annons

Annons

Ray Liotta, Joey Coco Diaz, Corey Stoll, Samson Moeakiola och Billy Magnussen samlade på Satriale's. Pressbild.
Ray Liotta, Joey Coco Diaz, Corey Stoll, Samson Moeakiola och Billy Magnussen samlade på Satriale's. Pressbild.

Det är snart 15 år sedan som maffiabossen Tony Soprano åt sin sista lökring och tog farväl. Sedan dess har serien knappt rostat alls. Samtidigt som "The Sopranos" på många sätt var först med hela grejen verkar dess status som guldstandard för alla andra dramaserier bara bli starkare.

Självklart finns det sug efter mer, och självklart är förväntningarna enorma. Manus av David Chase, gamla bilar och klassiskt gangstermode, Gandolfinis grabb! Marone!

Nästan lika självklart kommer besvikelsen. "The many saints of Newark" är tyvärr en ganska risig film. Eller den är okej, men det finns ju inget annat att jämföra den med än det mästerverk på 86 avsnitt som den sitter fast i. Filmen kunde kanske ha funkat som ett fristående verk inom ramarna för ett "franchise", som "Joker". Nja, inte riktigt.

Visst är det en snygg kostymfilm, men vad gör det när handlingen saknar styrsel, scenerna känns yxiga och rollfigurerna platta? Michael Gandolfini gör visserligen en bra insats som Tony, likaså Vera Farmiga som mamma Livia. Men Tony och hans dysfunktionella familj har en relativt perifer roll.

I händelsernas centrum står i stället Dickie Moltisanti (Alessandro Nivolas), en charmig släkting vars stora inflytande leder in lille Tony på brottets bana. Många år senare får det här ödesdigra konsekvenser för Dickies son Chris, vilket filmen gör en jättepoäng av. "The Sopranos" var bra på den sortens ödets ironi, men här blir det mest bara klumpigt. Och den där Dickie blir tyvärr aldrig så mycket mer än en ganska ordinär mafioso hämtad från golvet i Martin Scorseses klipprum.

Trots en stabil insats av skådespelaren Leslie Odom Jr blir det heller inte så mycket av ett annat av huvudspåren, det med svarte smågangstern Harold. Det var meningen att filmen skulle rikta fokus på den afroamerikanska sidan av stan, mot tidens rasism, medborgarrättsrörelse och våldsamma upplopp. Men det där funkar mest som en fond för resten av filmen.

Vi får helt enkelt ta detta för vad det är – en stunds påkostad fan-fiction för oss som flinar igenkännande när uncle Junior redan på 70-talet konstaterar att stackars Tony inte har "the makings of a varsity athlete". Man undrar också var Jackie Aprile den äldre håller hus. Och när kommer stöten mot Feech La Mannas pokerparti? Man får anta att det dyker upp i en uppföljare.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

390kronor

Vår Premiumtjänst fyller ett år – det firar vi med ett kanonerbjudande! Du får ett helår för endast 390 kronor.