A-
A+

Filmrecension: Överspel sänker "Spencer"

Kristen Stewart som prinsessan Diana i 'Spencer'. Pressbild.
Kristen Stewart som prinsessan Diana i "Spencer". Pressbild.
FilmrecensionTT

Vackert foto och kostymfrossa räcker inte för att lyfta "Spencer" över gränsen för godkänt. Överspel och ljudmattor dränker vad som hade kunnat vara en fin skildring av en prinsessa fångad i en glaskupa.

Annons

Annons

"En fabel baserad på en verklig tragedi". Så lyder undertiteln till "Spencer", Pablo Larraíns film om den kvävande glaskupa som Diana, den av folket älskade brittiska prinsessan, befann sig i.

Och visst var delar av Dianas liv en tragedi – hennes olyckliga äktenskap som inte bara rymde henne själv och prins Charles, hennes känsla av att både vara mobbad och fångad av en obeveklig kungafamilj och inte minst den ständiga och hänsynslösa mediebevakning som till slut ledde till hennes död.

"Spencer" (titeln anspelar på Dianas flicknamn) utspelas under en julhelg på det kungliga godset Sandringham House i Norfolk, där kungafamiljen har samlats för traditionsenligt firande. Diana anländer sent och är stressad, plågad och ångestfylld redan innan hon kommer fram till firandet. Hon har svårt att anpassa sig till de stela och uråldriga rutinerna och de tre dagarna på godset blir till ett helvete där publiken får följa hennes stigande ångest, en ångest som ändå till slut kulminerar i ett slags frigörelse.

Viss behållning har man ändå av "Spencer". Fotot är oerhört behagligt, och Dianas kostymer är en ren fröjd för ögat. Ett par biroller lyfter också helhetsintrycket ett snäpp, liksom scenerna mellan Diana och de två sönerna William och Harry (förtjusande spelade av Jack Nielen och Freddie Spry). Det är också effektfullt att den övriga kungafamiljen endast figurerar som ett slags ondsint kuliss, som skuggfigurer med få men sylvassa repliker.

För visst är det här Dianas film, och det är där fokus ska ligga. Kristen Stewart har hyllats för sin Diana-tolkning och det har sagts att hon här gör sitt livs roll, men faktum är att prestationen ligger farligt nära överspel. Naturligtvis kan en kvinna på gränsen till ett nervsammanbrott prata osammanhängande, i staccato, med en frasering som en ojämnt laddad kulspruta, men det blir helt enkelt too much. Dessutom får den som inte har gjort sin kungliga läxa aldrig någon riktig förklaring till vad som är den plågade prinsessans egentliga problem.

Lägg därtill ett par helt osannolika vändningar mellan slottspersonal och prinsessa samt en obegriplig ljudmatta som överröstar halva filmen och inte ger minsta utrymme till eftertanke, så blir "Spencer" en inte särskilt smaklig prinsessbakelse.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.